(Moskva-området vid floden Oka)

(som kunne projisjere tankebilder i rommet - speiling av tankene til den han besøkte som vi skal se under)

Denna händelse inträffade natten till den 3 oktober 1977 Ryssland. Mikrobiologen Suraia Gainulina, som då var 35 år gammal, arbetade vid institutet för biofysik i staden Pusjtsjino, Moskva-området. Denna natt kunde hon inte somna. Därför tog hon morgonrocken på sig och gick ut på balkongen och tittade ned på floden Oka.(bilde under - Pusjtsjino og elven Oka)

När hon ville gå in i rummet igen, märkte hon ett orangelysande klot med ring omkring sig. Det såg ut som planeten Saturnus. Flygfarkosten stannade i luften 300-400 meter från huset.

Det var en vacker syn. Då skickades ett tjugotal 'käppar" ut från klotet och flög mjukt mot olika hus.

Mot det hus, där Suraia bodde, styrde tre sådana "käppar". Plötsligt upptäckte hon att hon egentligen såg menniskor flyga. Ibland blev de längre, sedan var de återigen kortare.

En av dem var på väg mot grannens balkong. Suraia ville inte att grannen skulle bli uppskrämd mitt i natten. Darför vinkade Suraia åt ufonauten att komma till henne istället. Han vände sig då snabbt mot henne, och så stod han bredvid henne. Han såg ut som en 19-årig, var cirka 190 cm lång.

Suraia teg. Då log främlingen och sade: "Ni begriper väl vem jag är?"

"Visst. Men varför har ni denna uniform på er?" undrade kvinnan.

"Jag skulle vilja prata med er. Går det bra?"

Suraia bad honom stiga på. Hennes man låg och sov i sängen, men han blev bortkopplad, som om han inte längre fanns i lägenheten.

De satt sig ned och Suraia frågade: "Förstår ni så bra ryska ?"

"Jag stämde in mig på er. Jag talar det språk min kontaktperson kan."

"Men ni ville inte kontakta mig?" preciserade kvinnan.

"Jo då. Men människorna blir vanligtvis så skrämda. Därför väntade jag den vanliga reaktionen från er sida."

Men under samtalets gång ändrade han så småningom sitt utseende. Slutligen såg han ut som en snygg och intelligent 45-årig man. Han bar glasögon och verkade vara självsäker.

Suraia blev nyfiken: "Hur gjorde ni det?"

Humanoiden svarade: "Jag lärde känna er. Och jag ändrade mitt utseende så att det skulle vara behagligt for er."

Suraia tyckte att det verkligen var behagligt att samtala med varelsen.

Nu ville han veta hur Suraia föreställde sig mänsklighetens historia. Suraia trodde att det skulle ta en lång stund, men gästen försäkrade henne att det skulle gå snabbt med all nödvändig hjälp av en apparat. Hon såg nu att främlingen i sin hand hade någonting som liknade en transistorradio men utan knappar eller antenn.

Hon började sin berättelse med människoliknande apor. Han tryckte på apparaten och plötsligt fanns omkring dem en livslevande värld från förhistorisk period. Han förklarade för henne att hon inte skulle bli rädd utan att allt detta bara var produkter av hennes föreställningsvärld. På det sättet gick hon igenom mänsklighetens hela historia. Det tog bara tjugo minuter.

Sedan nämnde Suraia att man i Sovjetunionen anser sig ha det bästa samhället på planeten. Han bara log. "Vi har inte privategendom," förklarade hon. Kvinnan berättade hur hemskt det kapitalistiska systemet är, sedan upplyste hon ufonauten om kolonialkrigen, om konflikter i Ulster... och plötsligt fanns även detta elände i hennes bostad. Hon blev skrämd och de levande bilderna försvann. På samma sätt dök det upp hemska scener från Asiene..

Sedan ville hon veta varför space-folket inte ville ha offentliga kontakter utan föredrog nattliga besök hos människor. Rymdgästen hävdade att det vore omöjligt för oss att förstå deras sätt att tänka: "Enligt våra antaganden kunde ni vara med i det interplanetära systemet, men er moral står ännu så länge mycket lågt. Mänskligheten har valt den felaktiga vägen och därför hamnat i en återvändsgränd. Ert sätt att tänka är mycket inskränkt och trögt."

Suraia tyckte ändå att människorna inte alls var så dåliga: "Vi erkänner vår ofullkomlighet."

"Nej, det gör ni inte," svarade ufonauten. "Hos er finns så mycket mörker och djuriskhet. Men ni måste själva komma ut ur träsket." Han tillade att de i hela universum inte hade sett någon annan planet, där saker och ting var upp-och-ne-vända i en sådan omfattning.

Han förklarade: "Era vetenskapsmän skulle kunna förstå en del om det kosmiska kontaktnätet, om ni gick med i vårt interplanetära system. Men nu är det uteslutet, ty ni är så hemskt aggressiva. Vi undviker aggressiva varelser."

Han berättade att vår tröga vetenskap är avvisande gentemot dem, ty biologerna känner inte till sådana varelser. Därför misskrediteras rymd-människornas existens med varje tänkbar bortförklaring.

"Var kommer ni ifrån?"

"Det vi kommer ifrån ligger så långt härifrån att det är omöjligt att förklara detta med era termer."

Han hävdade att de var här för att samla information.

Enligt honom är Jorden en bekväm plats för att möta alla möjliga andra rymdmänniskor, som besöker denna planet.

Han ansåg att det rådde enorm skillnad i utveckling mellan människorna på vår planet. Så var inte fallet hos dem. (også mange andere romkontakters informasjoner viser dette.R.Ø.anm.) Den enda skillnaden var mellan barn och vuxna.

De hade inga familjer. Men det fanns kärlek och barn. Den jordiska kärleken kunde han inte förstå. Att producera barn var för dem endast en gärning.

De hade inte någon stat. Han var förvånad över att vår planet är uppdelad mellan olika stater. Enligt dem var staten blott barbari och våld.

För dem betydde kärleken någonting helt annat. Den innefattade endast utbyte av information och kunskap. Den som älskar delar med sig av kunskapens ljus, för att andra inte skall drabbas av mörkrets (okunnighetens) ondska. Kunskap om verkligheten strömmar in under ett extatiskt tillstånd. Detta är för människorna helt främmande, ty det är en av naturens hemligheter. (minner litt om innstillingen fra info'n fra Semjase -kontaktene eller norsk språk link .R.Ø.anm.)

"Hur ser ni ut för varandra?" undrade kvinnan.

"Vi kan välja vilken form som helst, precis som vi behagar," förklaradeHan.

"Men barnen?"

"Deras utseende formas av den information man ger dem."

"Men finns det död hos er?" ville Suraia veta.

"Vi bara avslutar en period och går sedan över till en annan. Livet är ändlöst. Döden är bara en spekulation på djurisk nivå." Ufonauten var förvånad över att jordborna var rädda för döden. Egentligen är döden en process för att lämna den gamla biodräkten och inleda en ny era - inkarnation i en annan rymd.

"Men känner ni till hatet?" frågade kvinnan.

"Jag kan inte förstå vad detta innebär. Det är antagligen också en spekulation. Mänskligheten kan ju inte leva utan illusionerna... Ni själv är en god människa men ofullkomlig."

"Vad har vi för framtid?"

"Er planet kommer inte att gå under," svarade rymdfararen undvikande. "Ni har en fruktansvärd väg till insikten. Och detta påtvingar ni era barn. Om denna väg till insikten skulle ändras, kommer ni även moraliskt att bli annorlunda," avslutade han samtalet.

Sedan gick de båda till balkongen. Han tryckte inte hennes hand. Han berörde henne inte en enda gång. Sedan förvandlades han igen till en "käpp", och tillsammans med andra flög han in i sitt klot. Och klotet upplöstes på himlen - försvann spårlöst.

Suraia hade tidigare inte haft något intresse för vare sig flygande tefat eller rymdvarelser. Fallbeskrivningen publicerades bl a i A. Pamirenkos bok "Våra kosmiska vänner och välgörare" (Moskva 1979).

Som jämförelse kan jag återberätta ett annat fall, som tidigare varit omöjligt att förklara. Man kunde inte begripa varför en ufonaut behövde kamouflera sig. Men nu kanske vi förstår dess kommunikativa innebörd.

Tidigt på morgonen den 23 mars 1966 märkte Eddie Laxson (56) en fiskformig silverskimrande farkost, som hade landat på landsväg 70, nära gränsen mellan Texas och Oklahoma. Eddie arbetade som elektroniker vid flygbasen Shepard i Wichita Falls, Texas. Men han bodde i Temples, Oklahoma. Han steg ur sin bil och gick fram till den underliga flygmaskinen. Då upptäckte han att en man av medellängd arbetade vid den. Han hade en vanlig, sliten amerikansk flygaroverall på sig. På huvudet hade han en mekanikerkeps, vars skärm hade vänts uppåt. På overallärmen bar han sergeants gradbeteckning. UFO:t hade markerats med TL 41. TL betecknar inom det amerikanska flygvapnet alla experimentella flygfarkoster, som kan lyfta och landa lodrätt.

Eddie trodde att det pågick ett militärexperiment. Han återvände till sin bil för att hämta kameran. När han vände sig om, såg han att mannen med hjälp av en stege stigit in i sin farkost med starka ljus och att den lyfte rakt och ljudlöst mot himlen. (c. Bowen, "Humanoider".)

Sinnesprojektion till kontaktpersonens barndoms-hus som inte längre existerar

Man skrev den 19 juni 1990. Pianolärarinnan Maie Kivistik (43) vaknade denna morgon mycket tidigt i sitt hus i Tartu, Estland. Klockan var bara kvart i fyra. Hennes 17-åriga dotter sov i samma rum. Deras vanliga rum var nymålade, därför hade de flyttat in i detta rum, som hade två dörrar, för att färglukten inte skulle störa dem. Hennes man var inte hemma, han arbetade nattskift. Sonen var inte heller hemma.

Klockan var fem i fyra, då hon plötsligt fick se två underliga farkoster utanför. En mindre svävade bara några meter från balkongen. Den andra var ett grått, ovalt och betydligt större föremål, som stod i luften cirka 100 meter från huset. Det liksom svävade ovanför ett stort träd.

Det mindre objektet liknade ett metalliskt tefat. Dess höjd var kanske tre meter. En del öppningar lyste intensivt och färgstarkt. Ljusgröna, röda och blå toner dominerades.

Ut ur tefatet kom tre varelser, som gled i luften fram till balkongen. Maie blev skräckslagen. Men hon kunde varken röra sig eller skrika för att varna sin dotter. Då kände hon att det inte längre gick att tänka självständigt - någon liksom kontrollerade hennes tänkande. Allting omkring henne förlorade sin betydelse. Hon var inte ens rädd längre.

Varelserna var helt människoliknande, cirka två meter långa män. De bar mörkbruna mjukt tunna overaller. Det var liksom tätt åtsittande skinnoveraller utan knappar eller blixtlås. Ufonauterna hade mycket blont kortsnaggat hår. Deras bleka ansikten var något längre än hos människorna. Också ögonen var större.

Mannen som stod i mitten började kommunicera med Maie, antagligen telepatiskt, ty hon märkte inte några munrörelser.

Humanoiden undrade om hon fortfarande var rädd för dem. Hon nekade. Maie meddelade att hon var glad över deras ankomst. Det svaret tyckte de mycket om.

Hon frågade var de kom ifrån. Hon ville till och med rita av solsystemet och Jorden, så att de skulle kunna visa varifrån de kom. Men mannen log vemodigt och menade att det saknade all betydelse, ty hon kunde ändå inte förstå - de kom från en så otroligt avlägsen planet. Han tyckte väl att hon var naiv.

Nu ville Maie veta vad deras planet hette. Mannen svarade: "Mich." Då undrade hon, hur de kunde färdas så snabbt. Ufonauten bara konstaterade att det gick mycket enkelt till, men att hon inte skulle förstå detta.

Vad som då hände, kunde hon inte minnas, det hade liksom uppstått en minneslucka. Men hon kunde inte förstå hur hon plötsligt hade hamnat i sitt barndomshem, 80 km från staden Tartu. Hon satt nu där tillsammans med sina rymdgäster och diskuterade saker och ting. Hon kunde bara inte minnas vad samtalet handlade om. Allting i detta hus var precis som i hennes barndom. Men det konstiga var att detta hus inte längre existerade i verkligheten - det hade brunnit ned fem år tidigare.

Lika plötsligt var hon tillsammans med varelserna hemma i Tartu igen. Då sade rymdgästerna att de måste lämna henne. Humanoiderna undrade, om de fick lov att göra ett nytt besök senare. Det hade hon ingenting emot. Varelsen frågade om hon verkligen inte längre var rädd för dem. Hon sade: "Nej: Ni är välkomna:" Då lyftes hon av en osynlig kraft till sin säng och täcket drogs över. Hon låg med ryggen mot gästerna och kunde inte längre röra sig. Ufonauterna sade att de skulle lämna henne. Samtidigt kändes det att hon återigen fick tänka självständigt.

Då hördes det något slags underligt visslande. Någonting kittlade henne som om starka vibrationer hade uppstått. Samtidigt försökte någon liksom suga allting ut ur henne. Visslandet avlägsnade sig. Hon försökte stiga upp, men det gick ännu inte. Hon kunde bara titta på klockan - den visade 25 minuter i fem. Sedan somnade hon om och vaknade tre timmar senare. Hon hade då huvudvärk, som varade hela dagen. Det var verkligen obehagligt. Dottern däremot hade inte hört någonting.

Nästa morgon upptäckte Maie att det över hela hennes ben fanns ungefär tio blå fläckar, som var cirka 15 cm i diameter. Också hennes dotter hade likadana fläckar på sina ben. Lyckligtvis gjorde de inte ont. Nästa dag fanns det inga fläckar kvar.

Nu började hennes muskler göra så ont att hon inte kunde stiga upp ur sin säng. Hon hade också svårt att andas. Framåt kvällen var dock alla dessa symtom borta.

Sedan dess sov hon bara 2-3 timmar per dygn. Hon behövde helt enkelt inte mer sömn, utan hade gott om energi ändå. Till sist blev hon orolig - människan måste ju sova åtta timmar per dag. Men hon vågade inte besöka läkare - då måste hon också berätta om varelserna. Fyra månader senare började Maie för säkerhets skull äta sömntabletter.

Några månader efter händelsen upptäckte Maie att hon kunde se auran. Även dottern som sov i samma rum började se auran. Till och med hennes make, som kommit hem strax innan ufonauterna flög iväg (han hörde det underliga visslandet) kunde i någon mån se auran.

Atta månader senare började orostider i Estland. Många mödrar gömde sina söner för Sovjetarmén. Även Maie gjorde det. Trots att hennes son studerade vid en kulturhögskola, ville man inkalla honom. Maie var mycket orolig för sin son på grund av de blodiga händelserna i Litauen och Lettland.

En morgon vaknade hon mycket tidigt och var tvungen att igen gå till samma rum, som humanoiderna hade besökt. Hon gick och satte sig i soffan.

Plötsligt strömmade tröstetankar in i hennes hjärna:

'denna hemska period i Estland går över, hennes son befinner sig utom all fara, idag exploderar några bomber i Tallinn men sedan är allting över.

Hon bara satt där och funderade över detta. Vid sex-tiden slog hon på radion och hörde snart nyheterna -i Tallinn hade det exploderat bomber, meddelade man.

Därefter gick det också bra för Estland - landet åter-vann sin självständighet. Men Maie visste om det i förväg.

(Denna fallbeskrivning publiceras härmed för första gången.)

Kinesens resor med rymdfarkosten

Men det finns aven manniskor, som själva önskar kontakt med rymdvarelserna. Kinesen A arbetade med en annan man och en kvinna på ett forskningsinstitut i Peking i ett experiment att genom telepati få förbindelser med UFO:s. Först fick de inget svar, men en dag sade en röst till den andre mannen B: "Ni kommer att få svar ikväll."

Den 1 maj 1981 gick A till sängs redan före klockan 21. Han sov i en sovsal tillsammans med många andra. Plötsligt viskade en röst i hans öra: "Vår farkost är för liten för två människor. När du kommer ombord skall vi försätta dig i hypnos."

Sedan gled farkosten in i rummet, efter att ha passerat rakt igenom byggnadens vägg. En ljusstråle strömmade ut mot A och drog in honom i UFO:t, som sedan flög iväg med hög hastighet.

Genom ventilen såg A den nattsvarta himlen, som var beströdd med stjärnor. Ventilen öppnades och stängdes hela tiden.

I den runda kabinen var så ljust som om det hade varit mitt på dagen. Mitt i rummet visades stjärnbilder och stjärnor på en duk. Vid duken satt en blond flicka, som sade till honom: "Som belöning för din UFO-forskningsiver skall vi idag ta dig med på en resa genom rymdens oändlighet." Hon bad honom tala så litet som möjligt och endast iaktta.

Rymdfarkosten närmade sig snart ett landningsområde. Den blonda flickan bad flera gånger om landningstillstånd, men nekades detta. Flygmaskinen cirklade runt över det belysta området och A såg många parkerade farkoster i olika utföranden nära kontrolltornet. En halvtimme senare fördes mannen tillbaka.

Natten till den 2 maj hörde A i sömnen att någon bad honom stiga ombord på rymdfarkosten. Sedan lyfte en okänd kraft upp honom och förde honom in i flygmaskinen genom en kabinventil. Han såg där två kinesflickor från Peking. Trots att de på något sätt verkade vara bekanta, kände han dem inte till namnen. Samma blonda flicka hälsade dem: "Idag ser ni era förfäder och Jordens ursprung. Ni kan också kontrollera Einsteins teori."

På duken såg de nu bilder som visade de skilda epokerna av Kinas fornhistoria. Till sist fick de se en bild av Jorden som den var förr i tiden.

Under tiden nådde farkosten landningszonen och fick nu landa. En grupp folk, som liknade jordbor, kom fram till flygmaskinen. A förvånades över det att han leviterade ut från farkosten. Han sattes ner på en stenplatta. Sedan undersöktes han noga med olika instrument. Efteråt fördes han tillbaka till UFO:t.

Nästa dag berättade hans kvinnliga kollega B att hennes lillebror föregående kväll fått besök av en stor flygfarkost, som svävade in i hans sovrum. Flera varelser kom ut, lade honom på sängen och öppnade med kirurgiska instrument hans mage, varpå de genast sydde ihop den igen. Sedan gav de sig av utan att ha yttrat ett enda ord.

B:s mor intygade att hon hade hört ett surrande som kommit närmare och sedan gått in i huset, varpå det något senare upphörde.

Natten till den 4 maj sov A, när någon knuffade till honom. Han öppnade ögonen och såg en man stå framför sig. Mannens kropp var helt täckt med kort, grått hår och hans hud liknade musens skinn. Dessutom hade han skrämmande långa tänder. Han viftade med armen och A flög genast upp i luften och fram till en rymdfarkost, som stod på marken utanför fönstret.

Tjugo minuter senare landade den i landningszonen och den håriga varelsen visade A runt i området. Han såg många likadana humanoider, som var upptagna vid sina farkoster. Därpå återfördes han till tefatet han anlänt i. Under återresan pratade den blonda flickan med honom och han fick ställa frågor till henne.

"Varför vill ni inte kontakta jordborna ansikte mot ansikte?" undrade A.

"Därför att det pågår krig på Jorden. Vi är hängivna freden. Vi vill inte skada andra."

"Hur långt före oss är ni i teknologiskt hänseende?"

"Tre eller fyra tusen år."

"Jag såg nyligen alla dessa UFO:s i landningszonen. Ni har gott om dem. Kunde ni inte skänka oss ett för vår vetenskapliga forskning?"

"Din begäran är rimlig, men just nu kan vi inte undvara något. Vi skall tillmötesgå din begäran inom den närmaste framtiden."

"Eftersom ni känner till mänsklighetens historia, vet ni säkert även dess framtid?"

"Visst. Men jag råder dig att inte berätta om det för någon. Annars vidtar vi stränga åtgärder."

Resten av samtalet vägrade A att avslöja.

1 november 1981 hade A under flera dagar feber. När han tillfrisknade, hörde han en röst säga: "Vi från en annan planet vill utbyta vetenskapliga kunskaper med jordbor för att höja den teknologiska nivån på Jorden, ty er sivilisasjon er så efterbliven…

hovedsiden ufo-norsk-skandinavisk språk | engelsk