ufo-kontakter i Baltikum og Russland

click here for auto.translate to english - but may be wordmistakes

 here -  auto.translated into english and may be wordmistakes on this link above

 lyd mp3

Denna förbluffande händelse ägde rum den 15 maj 1990 i byn Sandla på Ösel i Estland.

Klockan var ungefär kvart över elva på sena kvällen, då Virve Havi,(bilde t.v) som just hade somnat, väcktes av en duns. Först trodde hon att det var hennes make Kalju, som återvände från arbetet (det pågick vårsådd). Men så hördes ett konstigt skratt i köket. Hon förstod att någon måste ha tagit sig in i hennes hus. Hon tände lampan och gick för att titta efter.

Då såg hon att det hade kommit en främmande man vardagsrummet. Hon tyckte att mannen var spenslig och något längre än hon själv (173), ungefär 180 cm lång. Han hade långt mellanblont hår, ett vackert gyllene ansikte och stora blå ögon. Han var klädd i en brun overall med bälte på.(ill.t.h. inte reellt foto/phoshp-fix)

Virve Havi sade: "Jag trodde att det var Kalju." mannen frågade i sin tur med gnisslande röst på estniska:

Vem är det?" Virve förklarade: "Min man, sonens far... Jag ser att jag har fått gäster." Skrattet kom från köket. I hennes kök fanns det ytterligare två män, som med gnisslande röster pratade sinsemellan på ett obegripligt språk.

Mannen i vardagsrummet sade: "Vi har kommit på besök. Vi inbjuder er att även besöka oss och se vårt land och hur vi har det."

Virve svarade: "Gärna. Men jag måste sköta boskapen och har allt möjligt annat att göra just nu."

Främlingen förklarade: "Ni är tillbaka medan det fortfarande är morgon."

Virve var alltjämt osäker. Men han försäkrade att de kunde landa igen på samma plats. Då lovade hon flyga med men ville först klä sig, hon hade bara nattlinnet på sig. Hon försökte gå och byta men det fanns liksom en osynlig mur som hindrade henne. Han sade att några andra kläder egentligen inte behövdes. Ock han försäkrade att hon inte kommer att skadas. Hans tonfall var hjärtligt.

Då försökte hon övertala humanoiden att i stället ta med sig hennes yngste son Kullar och försökte väcka honom. Men varelsen sade: "Nej, nej. Låt honom sova."' Kullar nästan vaknade men då höjde ufonauten sin hand och pojken sov vidare ännu djupare.

Nu kom två främlingar från köket och frågade mannen i vardagsrummet på sitt eget språk. Besökaren förklarade någonting för dem och nickade till sist. De två hade stått vid tröskeln, men gick sedan tillbaka till köket. Snart hördes det en duns och de två försvann. Nu fick Virve klart för sig att dessa underliga varelser hade kommit in i huset -direkt genom barnkammarens vägg!! Dunsen skrämde henne så att hon tappade balansen. Han stödde henne.

här väggen efter at malningen falt av- (ut från strålningen från  fältet rundt kroppen upp mot astral-mental frekvens???)

Samtalet mellan rymdvarelsen och Virve hade pågått kanske en kvart. Slutligen sade främlingen: "Ni lovade ju komma.' Kom, så går vi."' Han riktade händerna mot henne. Då hördes det en duns och sedan gick de ut -rakt igenom väggen. Virve blev förvånad över att även hon kunde gå genom väggen.

Medlemmar i Solna Astronomiska Förening kunde i maj 1992, hos Virve Havi, konstatera att på den del av väggen, där dom gått igenom, hade färgen blivit mörkare och sedan börjat falla av. (som bilde viser etter at den er falt av)

Han och Virve gick mot brunnen, han höll sin hand på hennes axel. Sedan leviterade de ovanför marken, brunnen och träden, men under elledningarna, tills de kom fram till en fantastisk flygfarkost, som svävade i luften ovanför ett fält. UFO:t var kanske tre meter högt och fyra meter i diameter. Det var omgivet av en grå dimma. Han hade flugit till höger om Virve.

Det syntes en dörröppning. Varelsen och Virve gick in i farkosten, där de två redan väntade - de hade ju gått i förväg. Men de befann sig i en annan kabin, där det syntes ytterligare en flygare. Totalt var det alltså fyra varelser i denna rymdfarkost.

Virve var redan på väg in i pilotkabinen, där de tre flygarna satt vid styrpanelen (framför två av dem fanns det alla möjliga knappar), då han, som följde henne, sade: "Snälla ni, gå inte dit."'

Under tiden hade han stängt dörren. I förarkabinen fanns det tre fina gråblå fåtöljer. Även väggarna och taket hade draperats med samma tyg. Kabinen var kvadratisk. Följeslagaren bad henne sätta sig. Pilotkabinen var mycket mindre. En fåtölj vid fönstret i förarkabinen förblev alltså ledig. Humanoiden satte säkerhetsbältet på henne. Hon tittade genom fönstret, som var av ett mycket tjockt glas. Hon misstänkte att det kunde vara förstoringsglas. Aven piloterna hade ett fönster.

bildet her er ikke spesifikt for å illustrere dette tilfellet

Det hördes ett frasande ljud. Och sedan flög farkosten, först långsamt, långsammare än ett flygplan. Det hördes ett svagt surrande från motorn. Samtidigt fylldes kabinen med grå dimma.(sannsynligvis en "desinfiserings-gass"- for å fjerne jordiske bakterier,etc,, som vi også leser om i andre, slike kontakt-tilfeller.R.Ø.anm.) Virve började må dåligt. Hennes huvud sjönk ned. Men då steg ledaren upp och gick bakom henne, höll sina händer ovanför hennes axlar. Hennes blodcirkulation kom igång igen och hon kunde andas lättare. Hon mådde bättre. De flög just då ovanför byn Sandla. Innan farkosten startades hade en pilot på estniska (!) frågat ledarhumanoiden om de flög utan ljus eller med ljus. Han svarade: "Vi kom utan ljus och så återvänder vi också."'

Medan rymdskeppet flög över byn ställde följeslagaren frågor om ett par byggnader. Snart var de över staden Kuressaare (bilde under)och dess flygfält. Byn Sandla, där Virve bor, ligger 23 kilometer från Kuressaare. Virve fick förklara att hon åkte buss till staden för att göra större inköp. Nu såg hon landsvägen mot Pihkla.

Kuressaare     Abruka-øya

Då var de redan över Östersjön och flög söderut. Virve såg just Abruka-ön, när farkosten stannade - de hade redan flugit i cirka tio minuter. Men nu började flygmaskinen plötsligt accelerera. Med en enorm fart flög den genom molnen (moln/tåke- oppleves ofte i forbindelse med dimensjon-hopp, teleporterings-sprang, jf andre slike tilfelle.R.Ø.anm.) och sedan var planeten Jorden borta.

Det var helt mörkt utanför rymdfarkosten.

Under tiden utfrågade han Virve. Han ville bland annat veta vilka färdmedel hon använde och vad hon sysslade med. Virve berättade att hon vanligtvis cyklade och arbetade vid kolchosen.

Resten av restiden var ytterst kort - högst fem minuter. Totalt alltså bara en kvart. Snart landade farkosten på en annan planet.

Där fanns det grönt gräs överallt, däremot inte träd. Men himlen var blå. Det tycktes vara gryning - i alla fall en mycket tidig morgon. Någon sol syntes inte till. Här och var fanns några buskar. Hon såg en bred vit landsväg. Vid vägen låg en mycket lång rad låga runda likadana hus med platta tak. De flesta fönstren lyste. Det fanns mycket folk ute. Här och var syntes också grå färdmedel, som påminde om våra minibussar men utan hjul. Några män tycktes laga en sådan farkost.

De leviterade ut från rymdfarkosten, som svävade ovanför gräset. Det var en mycket härlig och väldoftande luft på denna planet. Hon njöt av att inandas den. Han, som följde henne, märkte det och frågade om det var något särskilt hon kände. Virve sade att hon tyckte mycket om luftens behagliga doft.

När han tillsammans med Virve hade landat på landsvägen, började andra ute på gräset ropa och springa mycket fort mot dem. De tycktes ha roligt. Virve blev rädd för dem. Någon blåste i horn och började tala till dem med sin gnisslande röst. Folk lugnade ned sig, och stannade på andra sidan av vägen, ropandet upphörde. Det syntes tusentals personer överallt. Alla hade likadana mörkbruna overaller på sig. På fötterna hade de stövlar. Alla såg ut som jordbor.

Virve ville plocka upp en sten för att ta den med sig och visa för sina barn. Men vägen var liksom asfalterad med en vit massa. Det fanns inga lösa stenar. Ufonauten undrade vad hon letade efter. Virve förklarade att hon ville hitta en sten. Rymdvarelsen begrep inte varför hon behövde en sten.

De hade gått kanske ett hundratal meter, när de kom fram till ett hus, som låg avskilt från de andra. Framför huset växte svarta blommor. En väntande manniska på trappan frågade Virves följeslagare om kvinnan hade förts dit mot sin vilja, eftersom hon var halvklädd. "Nej, nej."' sade Virve. Följeslagaren försäkrade Virve: "Det gör inget att ni har nattlinne på er... Var så god att gå in:" De gick in genom den vita dörren.

Det var ett rätt stort rum med beigefärgade väggar och brunt glänsande golv. Det krumträformiga fönstret saknade gardiner. Fönsterramarna var vita. Mitt i rummet stod det ett runt bord. Vid bordet satt tre människor. Där fanns endast gungstolar. Den fjärde gungstolen var ledig. Det stod ytterligare två långa vita folk i rummet. Tillsammans med följeslagaren fanns det i lokalen totalt sex "rymdvarelser". De alla var klädda i bruna overaller. Virve ville lämna sina tofflor vid tröskeln, men följeslagaren sade att det inte behövdes. Han bad henne att sätta sig vid bordet. Rummet var upplyst, men inga lampor syntes till. Överallt på väggarna fanns det olika skåp.

Hon satte sig vid bordet. En äldre man med bruna ögon och glasögon började vänligt tala med henne på ryska, sedan en mening också på finska. Då sade följeslagaren att kvinnan var estniska och att man borde tala estniska med henne.

Då sade den äldre mannen: "Nu pratar vi om det som sker på Jorden."

Virve berättade att alla i Estland dirömmer om frihet och självständighet. Men Moskva motsätter sig detta. Också Lettland och Litauen vill bli självständiga.

"Men kan ni bli fria?" undrade den äldre mannen..

"Vet inte. Kanske om ett par år ser vi om det är möjligt. Men det kanske blir våldsamheter då."

"Nej, det blir inga våldsamheter. Men om det blir det, så är vi beredda även på det," avslöjade han och fortsatte utfrågningen. "Vill alla i Estland att landet blir självständigt?"

"Alla," försäkrade Virve.

"Även ni?"

''Även jag:''

Sedan frågade mannen om hon trodde på Gud.

"Det gör jag. Men jag vet inte, om Han verkligen existerar."

"Existerar, existerar," sade han allvarligt och nickade självsäkert som om han verkligen visste vad han talade om.

"Hur har ni det med livsmedel?"

"Inte så illa. Vi klarar oss. Jag själv har boskap också."

"Men det blir bara sämre med tillgången på livsmedel:" førutsade mannen. Så blev det också.

Medan utfrågningen pågick antecknade en bredvid Virve allting som sades. Han använde något slags hieroglyfer, som oftast påminde om hjärtformiga symboler. Då och då lämnade han mellanrum. Två stående av dom liksom filmade allting med några appaater, som Virve uppfattade som kameror.

Samtalet varade länge. Hon trodde att det hade gått flera jordiska timmar. I fönstret hade det blivit betydligt ljusare. Himlen var nu ljusblå. Virve sade att hon nu måste återvända, då det snart var dags att mjölka korna och ta hand om djuren.

"Ja. Förlåt oss. Men får vi först ställa bara ytterligare några frågor?"

"Har ni även tidigare haft med sådana som oss att göra? Ni verkar vara så modig och pratsam."

"Nej. Men man har berättat om er i radio och TV. Det hävdas att man besöker oss från andra planeter."

"Har man berättat dåliga saker om oss?"

"Nej då: Bara bra saker: Man har berättat att det kommer olika varelser till Jorden, både långa och korta. Till och med gröna varelser."

De nickade, de visste om det.

Sedan frågade den äldre mannen om vid vilken ålder man brukar gifta sig och om hur många barn man har i familjerna samt hur många barn hon själv har.

"Jag har tre barn: två söner och en dotter. Dottern är redan gift. Den äldre sonen Gunnar tjänstgör i Tjeljabinsk i Sovjetarmén."

Det ville de veta mera om. "När kommer han hem?"

"I juni."

"När är juni?"

"Om en månad," förklarade Virve.

De undrade om Gunnar inte kunde följa med någon annan gång, när han återvänt hem, och berätta om sin tjänstgöring i armen. Virve ansåg att det var helt möjligt.

Nu ville hon själv veta vad deras planet heter. Men den äldre mannen sade att detta inte fick avslöjas. Det var strängt förbjudet.

Till sist undrade dom om hon ville komma även en andra gång på besök.

"Javisst," lovade hon.

Då var det dags att gå. Virve vinkade åt dem. Och de vinkade tillbaka.

Tillsammans med följeslagaren gick hon ett tjugotal meter. Sedan fattade han hennes hand och de leviterade i rymdfarkosten, som var omgiven av den grå dimman. Under återresan märkte humanoiden att Virve hade problem med sina armar. Hon förklarade då att hennes armar hade värkt i många år. Han lovade att lidra hennes plågor men tillade att värken inte skulle førsvinna för gott. Dock hade värken ännu i maj 1992 inte återkommit.

Snart var de tillbaka på Jorden. Virve var orolig och undrade om humanoiderna verkligen kunde hitta Sandla och landa rätt. Följeslagaren svarade: "Ingen fara: Visst kan vi hitta samma landningsplats."

Då såg hon staden Kuressaare och blev mycket glad. Redan flög rymdfarkosten över Sandla och landade på faltet. Vid landningen slog det lock i hennes öron. Följegaren ville veta vad som hände. Virve förklarade.

När de hade landat och följeslagaren öppnat dörren, frågade Virve om Kalju redan hade kommit hem från arbetet. Rymmannen tittade ut genom dörröppningen, stirrade mot huset och sade: "Han är hemma och sover i sin säng."

Nu går jag själv hem," sade Virve.

'Nej, jag för dig tillbaka till sovrummet." Så leviterade de över elledningar och trädtoppar, hon kom in genom vaggen och hamnade rakt i sängen, som skakade något. Vid dunsen vaknade maken Kalju och frågade: "Jaså: -är det dags nu att komma hem?"

Men hon kunde inte riktigt prata om det inträffade. Hennes kropp darrade.

Var kom du ifrån?" ville maken veta.

'Jag berättar om det någon annan gång, nu sover vi," sade Virve. Klockan var 4:23.

Maken Kalju hade letat efter Virve klockan halv ett, men naturligtvis inte hittat henne. Lamporna var tända. Han trodde att hon måste ha haft bråttom att gå hemifrån. (Han frågade seneare sin yngste son Kullar, som i sömnen hade hört några män prata inne i huset men inte orkat stiga upp för att titta efter.)

Maken började klandra henne för att hon hade följt med helt främmande varelser. "Tänk om de inte hade släppt dig:" skrämdes han.

Kalju hävdade att man aldrig kunde veta om sådana varelser släpper en jordmänniska eller inte.

Hon berättade om sitt äventyr med rymdvarelserna senare. Hon sade att hon egentligen hade varit ganska rädd då och då.

*

Den 15 juli 1990 vid 22-tiden, exakt två månader senare, kom rymdfolket tillbaka.

Sonen Kullar och maken låg och sov i vardagsrummet. Hon själv hade just kommit från ladugården, gått in i sovrummet, släckt lampan och lagt sig, när det hördes en duns. Följeslagaren hade kommit in i rummet. Han bad om ursäkt och sade: "Förra gången kom vi överens om att ni flyger med oss ytterligare en gång. Kom, så går vi nu:"

Virve ville tända vägglampan, men varelsen tillät henne inte göra det. Hon ville klä sig, men humanoiden avrådde henne att göra det. Han ville veta var hennes äldste son fanns. Hon berättade att Gunnar dagen innan åkt till fastlandet.

Men Virve tvekade denna gång: "Nej, jag tror inte att jag kan följa med."

"Varför inte? Förra gången hände det ju ingenting farligt med er," sade följeslagaren förvånad.

"Men denna gång vill jag helst inte flyga med. Jag mådde inte riktigt bra efter den första resan. Det susade i öronen och jag hade hjärtbesvär och problem med nerverna," förklarade Virve. Hon försökte sedan hitta på någon förevändning för att slippa flyga igen: "Dessutom trodde ingen på mig:"

"Det spelar ju ingen roll att ingen tror på det: Kom bara:"

"Nej, jag tror inte det: Men ta min man i stället," föreslog hon. "Vi kan gå in till maken och sonen:"

"Nej, nej. sade följeslagaren bestämt. "Vill ni inte ha några kontakter alls med oss?" undrade han.

"Jodå: Men jag skulle vilja flyga med er en annan gång och ha fina kläder på mig," envisades Virve.

"Jag kan inte avgöra, om jag kan komma ytterligare en gång. Vi har en kommission, som sänder ut oss. Jag vet inte, vart vi skickas i framtiden. Men ni kommer att ångra er," förklarade han.

Han tog plötsligt tag i hennes hand. Det hördes ett klatschande ljud. Han sade: "Detta får ni som ett minne av oss." Efteråt såg hon att det var liksom ett rött runt stämpelavtryck på hennes handflata. Senare skrapade hon bort det med kniv.

Hon slet sig loss. Följeslagaren bad som ursäkt och sade att om Virve inte ville följa med, så fick hon stanna. Men hon borde inte vara rädd. "Med våld tas ingen med: Men ni kommer att ångra er att ni inte ville följa med även denna gång."

Då hördes återigen en duns. Och han försvann. Rummet var fyllt av den blå dimman.

Hon satt i sängen och funderade över det inträffade. Senare ångrade hon faktiskt att hon inte följde med dessa vänliga varelser.

Då och då observerade hon hur UFO:s flög över hennes hus. Så iakttog hon en flygfarkost även den 13 maj 1992. Den flög över men landade aldrig.

Om fallet Virve Havi har man berättat även i Moskvas TV.

del-utdrag 2

hovedsiden ufo-norsk-skandinavisk språk | engelsk  | oversikt |

denne kontakten har endel felles med Ante Jonssons kontakt på 80talet