"När föremålet kom tystnade alla ljud"

(klipp från UFO-aktuellt 1-2015):

 I slutet av sommaren (2015) genomför UFO-Sverige ett undersökningsprojekt Kolmårdenområdet (se sidan 2). Ett av de intressanta fall som inträffat där ägde rum i början av juli 1980 då tre personer från Oxelösund fick vara med om något som de aldrig glömmer.

 När föremålet kom tystnade alla ljud

Allt blev tyst och regnet slutade. Under några minuter rörde sig ett okänt lysande föremål över en sjö i sydöstra delen av Södermanland. Tre personer blev vittnen till något obegripligt och skrämmande.

 Av Clas Svahn och Carl-Anton Mattsson

 

Det var den 5 juli 1980 som de båda kamraterna Sören Unn­skog och Peder Eriksson hade

nått fram till Nävsjön några kilometer väster om Nävekvarn efter att ha vandrat längs Sörmlandsleden. Vid sjön väntade också de bådas familjer, som tagit sig dit bilar, och tillsammans skulle de till­bringa natten i tält innan de gemensamt skulle åka hem till Oxelösund nästa dag.

 

Tälten och bilarna stod på Nävsjöns nordöstra sida och planen var att de under kvällen skulle fiska på en lång brygga på sjöns östra sida.

-         Det regnade och blåste och vädret var faktiskt ganska otäckt, minns Sören Unnskog i dag. Det prasslade ordentligt i lövverket på träden men det var inte hel­mulet, vi kunde se en del stjärnor ovan­för oss.

  Men det dåliga vädret hindrade inte Sören och hans kamrat Peder från att göra allvar av sina planer på att fiska. Temperaturen var omkring 15 grader så tillsammans med Sörens dotter Ann-Kri­stin gick de ut på den långa träbryggan, klockan var 23.50 och ett duggregn föll över dem.

Det som sedan hände undersöktes av UFO-Sveriges fältundersökare Barbro Magnusson 1981. Hon besökte platsen och intervjuade då såväl Sören Unnskog som Peder Eriksson men aldrig den då 17-åriga Ånn-Kristin Unnskog. När UFO-Sveriges  Carl-Anton  Mattsson kontaktar Ann-Kristin, som i dag heter Holmin i efternamn, blir hennes vitt­nesmål ännu en pusselbit i ett mycket märkligt ufofall:

- Det blåste så att vågorna krusades på sjön och det prasslade i träden vid stran­den, berättar hon. Men så plötsligt, som genom ett trollslag, blev allting tyst! Det slutade blåsa och regna och sjön blev blank som en spegel. Det var som att befinna sig i ett vakuum.

 

Hennes pappa Sören, som stod vänd mot norr, minns samma sak:

-         Plötsligt slutade det att blåsa och regna och det blev kav lugnt på vatten­ytan, och mest oväntat, det blev knäpp­tyst! Det var som att någon slagit av en strömbrytare. Då ropade någon av de andra, jag tror det var Peder, att jag skul­le vända mig om.

 

Konstiga rörelser

Ann-Kristin kunde följa det som hände från första början:

- Vi kunde se ett ljus, stort som en stjärna, dyka upp lågt i sydost för att sedan växa i storlek oerhört snabbt och närma sig. Det rörde sig över södra delen av Nävsjön samtidigt som det gjorde konstiga overkliga rörelser upp och ned och i sidled. Föremålet hoppade och cirklade någon minut men ibland stod det helt stilla, berättar hon.

  Sören Unnskog reagerade på hur all­ting i ett slag förändrades när föremålet dök upp:

- Ljuset växte och kom allt närmare på låg höjd över skogen innan det stannade över sjöns sydöstra del och gjorde en hel del konstiga manövrer. Så kom det rakt emot oss och växte i storlek oroväckande snabbt innan det tvärnitade ganska nära bryggan.

I intervjun med Barbro Magnusson i 1981 berättar Sören Unnskog hur före­målet till en början liknat ett rödvitt klot och att det då måste ha befunnit sig minst tio kilometer bort. Under tiden som det närmade sig växlade det färg från vitt till gult och sedan till rött. Mit­tendelen beskrev han som mestadels gul eller vit medan ytterkanterna var rödvita.

- Det stannade vid flera tillfällen medan vi alla stod och tittade på det och diskuterade vad det kunde vara. Vid ett tillfälle rörde det sig i rak vinkel uppåt där det stannade varefter det gick blixt­snabbt nedåt till samma höjd igen varef­ter det återupptog sin ursprungliga kurs mot oss. Vid varje ändring i fart och kurs ändrades färgen, berättade han då.

Ann-Kristin minns hur föremålet hoppade och cirklade, något som pågick under minst en minut. Ibland stod det helt stilla:

  - Det ändrade färg från vitt, ljusblått, mörkblått, grönt, gult, vitt och rött flera gånger. Så snart det ändrade färg syntes korta ljusblippar och vi blev oroliga då det kom hotande nära oss där vi stod helt oskyddade ute på bryggan. Ibland uppfattade jag något som liknade en nedåtriktad kägla som ett paraply av ljus som liknade en vit spotlightlampa med ledbelysning.

- Det kändes inte helt hälsosamt att befinna sig så nära det här obegripliga föremålet så eftersom jag samtidigt fått bottennapp så kastade jag spöet och sprang till pappa som stod ute på skäret medan Peder, som också fått bot­tennapp, sprang längs bryggan och i land.

Under tiden som de tre förfärat sett det skrämmande föremålet hade de dis­kuterat vad det kunde vara. Flygplan, helikopter och luftballong avfärdades, inte minst för att föremålet var helt ljud-löst.

  - Vi var överens om att det var någon slags farkost, berättar Sören Unnskog. Den lyste nedtill och jag skulle tro att den hängde över vattnet i ett par minu­ter. Jag sprang från bryggan de omkring hundra meterna runt viken till de övriga familjemedlemmarna men de ville inte komma ut ur tälten eftersom de bara trodde att vi hade fått en stor fisk. "Vi vill inte se någon fisk", fick jag höra. Istället sprang jag tillbaka till bryggan för att hinna se hur föremålet hastigt för­svann på låg höjd rakt mot sydost.

 

Ingen spegelbild

En besynnerlig sak, förutom att allt bli­vit tyst och stilla, var att föremålets ljus aldrig speglade sig i sjöns blanka vatten. Något det borde ha gjort.

- Sedan försvann det, mycket snabbt. Det gick nog bara fem, sex sekunder innan det hade krympt ihop till en stjär­na igen och försvunnit vid horisonten, säger Ann-Kristin.

Alla inblandade är överens om att det som skrämde dem mest var den totala tystnaden. Trots att föremålet utförde en avancerad flyguppvisning framför dem kom inte ett ljud ifrån det eller från naturen runt omkring.

- Det var så totalt tyst att vi inte ens kunde höra ljudet från en grupp campa­re som satt runt en lägereld och sjöng en bit bort. Deras lägerplats var skymd av skog från vårt håll men kanske såg de också ljusskenet och tystnade av den orsaken? Men det var helt enkelt spök­likt tyst och stilla, sa Sören Unnskog till Barbro Magnusson 1981.

  När farkosten började röra sig bort från fiskarna behöll den samma färg. Till slut blev den till en liten stjärna och snart kunde de tre inte se den alls.

Så snart föremålet var försvunnet bör­jade det åter duggregna och det blåste

och tog i så att vattnet krusades igen. Det vakuum som sänkt sig över platsen var borta och allt hade blivit som det var bara några minuter tidigare.

- Alla ljud kom tillbaka och vi stod på bryggan och funderade på vad det var vi hade varit med om, säger Sören Unn­skog.

Enligt Sören Unnskog var föremålet plattare undertill och rundare upptill, nästan som en småfranska utdragen på längden. Storleken anger han till en buss och han säger att han kunde ana något som kan ha varit fönster med något som rörde sig bakom dem.

- Men det var svårt att se, kanske var det bara skuggor.

I det frågeformulär som han fyllde i 1981 uppskattar han storleken på före­målet till tio meter och den sammanlag­da tiden för observationen till tio minu­ter.

Ann-Kristin Holmin säger i dag att det är svårt att säga något säkert om hur farkosten egentligen såg ut. Ljusförändring­arna gjorde det besvärligt att iaktta några tydliga konturer.

- Jag tyckte att det såg ut som om man lyft upp ett fartyg och hängt det på himlen med en slät ovansida och ett något rundat skrov. Några ventiler såg jag inte men det är svårt att säga efter­som det var becksvart ute och några konturer inte gick att se. Vad man kunde se var ju ljusskenen, säger hon.

- Stundtals uppfattade jag den som lite oval, äggformad, beroende på vilket ljus den gav ifrån sig just då, men då den växlade ljus så försvann den synliga över-delen och man såg bara den nedre.

Peder Eriksson säger att det som skrämde honom mest var frånvaron av ljud. Att allt verkade tystna under den tid som observationen ägde rum.

  - Ja, det som hände var så märkligt att man drar sig för att berätta om det för folk, säger Sören Unnskog. Fick man tillfälle att uppleva det en gång till så skulle jag med den vetskap jag har i dag vara mera lugn och ta mig tid att iaktta detaljerna lite bättre  och förhopp­ningsvis förstå upplevelsen bättre.

 

 

Glömmer det aldrig

Det som hände 1980 har följt också Ann-Kristin genom livet:

- Du må tro att jag har grunnat över vad det kan ha varit som vi upplevde. Och vad ska man svara om folk frågar? Jag ska ärligt säga att jag inte fixar att förklara det för någon.

Såväl Sören Unnskog som Peder Eriks­son kontaktade flygvapnet och SMHI direkt efter händelsen men inte heller de kunde hjälpa observatörerna.

I försvarets arkiv finns ytterligare en inrapporterad observation från den 5juli 1980 men den ägde rum klockan 08.18 på morgonen samma dag. Där berättade privatflygaren Christer Ek hur han befunnit sig på Yxlan, sydost om Norr­tälje, när han fick höra ett "starkt frik­tionsljud" som verkade röra sig från sydost och mot fastlandet. Ljudet, som inte liknade ett motorljud, hördes under två minuter men observatören kunde aldrig se vad det var som orsakade det. Något svenskt flyg fanns inte i området.

 

hovedsiden ufo  | flere ufo-obs sverige siste årene