Fra Oscar Busch’s bok:
"HUR MÄNNISKOÖDAN TVINNAS" (engl.transl.)
fantastisk bra bok om livet- og reinkarnasjon - og skjebnens kosmiske lovmessighet - virkelig en bok som anbefales! | pdf ljudbok av denna nedan | engl.
(svensk txt omtale under) | engelsk oversettelse | 'de store undren' -fra 1913
ADELMA VON VAY:
RESEMINNEN FRÅN ANDEVERLDEN | pdf | mp3ljudbok a ca.45min.+
verdt å lese om ww1 soldatens övergang också | org.språk
slik trådene i et tau er bundet sammen er livene våre bundet til hverandre. De mange trådene er symbolikk på våre parallelle livsbaner og de mennesker som man er skjebnebundet til "er i samme hovedtau". Merk også at "baksiden av tauet" er symbolikk på hvordan livstråden fortsetter inn i livet på andre siden/gjennom "døden" - og vi ser hvordan samme tråd kommer fram igjen litt lenger fram langs tauet. Dette er symbolikk på samme sjel sin tilbakekomst til denne "grovskole" - det såkalte fysiske plan. De man er spesielt skjebnebundet til går inn i fysisk inkarnasjon samtidig og livstrådene får parallelle baner over en viss tid. Lær mer om hvordan dette skjer i praksis via bokutdraget under:
(HVORDAN MENNESKESKJEBNENE BINDES SAMMEN)
Denne boken er diktert fra "den andre siden" for ca100år siden og forteller slik også tittelen avslører - hvordan et menneskes skjebner henger logisk og lovmessig sammen fra liv til liv. Det som man "sår" i et liv - det "høstes" i det eller de (altså flertallsform) neste liv. Slik er loven - alt som sendes ut av tanker og handlinger - vender tilbake - og utløser virkningen. Denne lovmessighet er beskrevet av den åndelige vitenskap (særlig hos Martinus) og boken her gir et levende bilde på hvordan dette forholder seg i praksis.
bilde av Martinus' symbol over skjebnebuene som binder livene samme passer å sette inn her.
*
Oscar Busch (1844-1916 ) må ha hatt en meget god mottakelighet for slike budskap fra andre siden - boken er meget levende og helt i tråd med de "skjebnelover" som den kosmiske/åndelige vitenskap beskriver.
Hur människoöden tvinnas
- tusenåriga minnen från fyra jordeliv
Hur människoöden tvinnas skrevs för nästan hundra år sedan, men eftersom boken rymmer andliga insikter kring livets grundläggande frågor, har man inte upphört att efterfråga den. Berättelsen är enkel och vacker, och med sin ärliga och varma ton når den läsaren i hjärtat.
Boken berättar om två bröder vars starka hat knyter själsliga band mellan dem. Man får ta del av deras liv genom flera inkarnationer - både på jorden och på "den andra sidan". Historien om dem är spännande och skriven med stor inlevelse. En bok man läser från pärm till pärm!från boken under;
Författare: Oscar Busch
Förlag: Vattumannen förlag
ISBN 9187512505
ISBN-13 9789187512506
Band Inbunden
Upplagenr. 5
Fra Oscar Busch’s bok:
"HUR MÄNNISKOÖDAN TVINNAS"
"Hedensk tid"
Første kapittelet begynner med hvordan hovedpersonen ble født i området utenfor dagens Uppsala på tiden da kristendommen begynte å spres blant "hedningene" i Norden. Han het i det livet Grane - og var en sta og grov person, som snart kom i konflikt med sin bror Ulf - som var mer av en "drømmer" - et mer utpreget følelsesmenneske.
De hadde også en fostersøster - Magnhild - som Grane senere gjorde kur til - mens hun foretrakk broren Ulf. Dette utløste et hat mot broren hos Grane - de ble snart dødsfiender.
Da begge foreldrene var døde, tok Grane over gården og de øvrige flyttet snart også ut, mens han innesluttet og arg bodde alene på gården. Broren ULF hadde dog inngiftet seg til nabogården, og de kom snart i konflikt om grenser mellom gårdene.
Tenkt bilde av Grane og broren Ulf og halvsøsteren Magnhild - i svensk "vikingetid" og disse tre skulle bli skjebnebundet til hverandre i flere av de kommende liv
Etterhvert planla Grane å ta livet av broren i det skjulte, men før planen ble satt ut i livet brant hans egen gård ned, og han mistenkte straks broen som ildspåsetteren, og svor hevn. Han hadde ad omveier fått høre at Ulf var bortreist den natten da gården hans brant ned, og dette tok han som tegn på sine mistankers riktighet: at broren var pyromanen eller mordbrenneren. Han fikk med seg noen gårdsarbeidere fra egen gård og en sen natt smøg de seg innpå brorens eiendom. - Men de var ventet - der hadde de øksene og sverdene klare, og det ble en het kamp før begge brødrene og mange andre var døde.
I kap.2 fortelles det hvordan Grane som var fylt med hat inn i døden, våknet opp og befant seg i en mørk og pinefull verden "på den andre siden". Her tiltrekkes man jo "rent magnetisk" den "frekvensverden" som man tankemessig er i kontakt med rett etter døden, og Grane kom her til en grufull verden - analogt med sitt eget hat. Som så mange andre som er uvitende om døden og hvordan etterlivet er, hadde han gjennom grove tanker av hat og frykt skapt seg et eget "mentale fengsel" som Martinus kaller det.
Jo - "helvete" er reelt nok for de som tankefanges i denne grove frekvenssone - og det skapes altså på de lavere astrale plan (videofilm om en død, noe selvisk, lege som først kommer "dit") - der disse "verdener" er virkelige nok, så lenge man i uvitenhet holder seg selv i det fangenskapet. Men det er altså intet "fysisk sted" - skjønt det vi kaller det "fysiske" også kun er en (riktignok meget treg) atom- vibratorisk materie-sone....
Det følgende er et utdrag fra side 14 - kap2- om hans første opplevelser på den andre siden: (svensk txt - men visse ord forsøkt oversatt - det kan ellers være en del ordfeil som ikke er oppdaget/rettet, da teksten er scannet).
II. I luttringseld
utdrag fra Oscar Busch’s bok "HUR MÄNNISKOØDAN TVINNAS":
(isbn 91 85990 50 7 for 3.opplaget dvs 7tusen fra forlaget LIVSKRAFT I Stockholm- 1984)
"Jag vaknade i en av andevärldens allra lägsta och mörkaste sfärer. Vad jag där fick uppleva av kvalfulla lidanden, kan jag icke beskriva och vill det inte heller, det är alltför pinsamma minnen för att dragas fram i dagen. De tusen år som gått, ha ju också lagt sitt täckelse (dekke)av relativ glömska över de fasor jag då upplevde, och jag vill ogärna blotta dem mera än som för sammanhanget i min berättelse är nödvendigt.
Länge dröjde det, innan jag kom till klarhet om, att jag hade lämnat jorden. Jag trodde först, att jag blivit inspärrad i något mörkt fängelse, för att jag dräpt min bror, men undrade över att ingen kom för att ställa mig till ansvar. Ensam satt jag där och stönade. Jag ropade, men ingen svarade. Jag försökte krypa omkring i mörkret, men kom inte ur fläcken, ty överallt stängdes min väg av skrovliga bergväggar, över vilka ett gyttjigt vatten sipprade ned. Där fanns en stor flat sten, som var jämförelsevis torr, det var mitt viloläger, där rullade jag ihop mig och försökte sova, men någon vila blev det inte. Så snart jag slöt ögonen skrek en röst i mitt inre: "Ulf mordbrännare!" och strax var jag på nytt vaken med hatets alla furier rasande i mitt bröst.
Ibland kom det over mig en känsla av vämjelse over mig själv. Vid ett sådant tillfälle tyckte jag mig urskilja en mänsklig varelse, som kom smygande fram till mig. Han var inhöljd i en mörk kappa och hade en bredskyggig hatt neddragen över pannan, så att jag ej kunde se hans drag.
- Vad vill du mig? frågade jag.
- Jag vill hjälpa dig Grane, svarade han.
- Vem är du?
- Din broder Ulf.
- Då ljuger du, ty han är död. Jag har ju själv fällt honom.
- Men sedan stupade också du. Förstår du inte att också du är död?
- Vem är du främling, som tycks känna mig?
I stället för att svara tog han fram under sin kappa en lykta, som han höll upp över sitt ansikte.
- Ulf! Ulf! skrek jag. Vad vill du mig? En gång har jag tagit ditt liv och kan göra det ännu en gång. Vik hädan! (herfra)
Med dessa ord rusade jag på honom och hade väl tillfogat honom rätt mycken skada, om jag inte i samma stund blivit kastad till marken av en för mig osynlig högre makt.
Jag kände mig som bunden till händer och fötter, och samtidigt hade jag förnimmelsen av, att jag föll med svindlande hastighet djupt ned. Vart jag fördes, hade jag icke någon aning om.
Slutligen saktades farten och jag kände åter fast mark under fötterna. Det var en fasans hemvist jag hamnat uti, det var ett verkligt helvete. Luften var tjock av stinkande dunster, marken var slipprig av levrat blod och hettan var olidlig. Det var inte så mörkt som i min förra håla, men ljuset kom som röda eldsflammor, som drog förbi. Hela trakten såg ut som en av eld härjad vildmark, något så hemskt kan inte den vildaste fantasi föreställa sig. Här var jag inte ensam. Runt om mig såg jag varelser med av smärta eller raseri förvridna anletsdrag kräla omkring. Några jämrade sig, andra skrek högt, endast ett fåtal låg tysta och tycktes sova.
Det var det oförsonliga hatets värld jag kommit till, en av den gudomliga kärlekens stora luttringsugnar, där även den hårdaste skorpa av hat småningom skall bringas att smälta, liksom slaggen i eld skedas från den ädlare metallen. Hur länge man behöver dväljas i en sådan skärseld beror helt och hållet på en själv. I samma stund man släpper sitt hat och erkänner sin skuld är man fri och föres genast av vänliga vårdare till en annan och drägligare värld.
Må ingen missuppfatta detta så, som skulle de yttre fasansfulla förhållandena vara ämnade att såsom tortyr avtvinga den skuldbelastade hans bekännelse - ingen föreställning kan vara oriktigare. Nej, de yttre förhållandena är som överallt på det astrala planet, allenast den yttre avspeglingen av deras inre tillstånd, som där har sin boning. Och det är det inre tillståndet, som är själva helvetet. Det är samvetskvalens marter, som icke lämna den skyldige någon ro, det är hans fåfänga bemödanden att tysta den inre rösten, som avtvingar honom suckar, klagorop och ångestskri, det är inifrån som slutligen impulsen kommer till att böja sina styva knän och vidkännas sin skuld. De lidanden den olycklige genomgår är således i första rummet av psykisk natur, de är det följdriktiga utslaget av hans egen ondska och tillika det lindrigast möjliga medlet till hans räddning. Men om också den slutliga impulsen till underkastelse måste komma från den olycklige själv, så är han dock icke lämnad utan påverkan och stöd av andra. Otaliga är de kärlekens apostlar, som icke sky några uppoffringar för att rädda dessa olyckliga bröder och systrar.
Utan att rädas för de fasor och faror, för vilka de utsätta sig, gå de modigt ned även i de djupaste helvetena och predika kärlekens evangelium för de fångna. Men, ack, de kan så litet uträtta, de förmår knappast göra sig fullt förnimbara för de arma olyckligas grova och försløade sinnen, och deras ord förklingar ofta ohörda. Mycket gott uträttas dock genom dessa tappra missionärer och många är de, genom att lyssna till deras bevekande böner, tidigare än eljest kommit till frid och försoning.
Hur länge jag dväldes där nere, hur länge jag uthärdade mina inre kval, innan jag fick den makt över mig själv att kunna böja mig i ödmjuk underkastelse, vet jag ej, men det var en oerhörd tid, som då syntes mig som en evighet och som säkerligen i jordisk tidräkning inte kan uppskattas till mindre än ett sekel. Det är förfärligt, vad hatet har förmåga att binda sina offer, men det lidande det medför är - lovad vare Gud! - ännu starkare, det är en renande makt som ingen i evighet kan gär motstå. Det är anden, gudagnistan i vårt väsens innersta, som vrider sig i förtvivlan och inte lämnar oss någon ro, förrän han får spränga de hämmande band, vari han snörts av hat och synd; det lidandet är vårt helvete, men tillika den luttringseld, varur vi skola utgå renade och fria.
En gång kom också för mig befrielsens timme. Jag hade åhört en gripande predikan av en ljus ande, som ofta brukade besöka oss. Han kom fram till mig och lade sin hand på mitt huvud. Jag föll i en våldsam gråt, som skakade hela min kropp, det var heta ångesttårar, som smälte isen kring mitt hjärta. Den gråten ville aldrig släppa, den övergick i konvulsiviska snyftningar. Han strök mig några gånger från huvudet till fötterna, och jag somnade in.
När jag åter slog upp ögonen, befann jag mig i ett helt annat land. Visserligen härskade även här rätt svåra förhållanden, en djup skymning och ett gråkallt klimat, men de var dock en lisa mot dem jag lämnat. Här fick jag börja arbeta under stränga uppsyningsmän. Det var ett grovt materiellt arbete, som jag inte riktigt kan beskriva, men som närmast kan jämföras med arbetet nere i gruvor på jorden. Jag, som aldrig själv hade deltagit i arbetet på min gård, därtill hade jag ansett mig för god, och som nere i helvetessfären varit dömd till overksamhet, grep nu med begärlighet fatt i detta arbete, som för mig var en lindning efter de kval jag lidit. Här förde jag under en lång period ett jämförelsevis drägligt liv ehuru (om enn) enformigt och tungt. En dag kom min väktare och tillsade mig att följa sig, det var någon, som ville tala med mig. Jag släppte min hacka och gick med honom.
I vår kasern stod den främmande och väntade. Döm om min förvåning, när jag igenkände Ulf. Han hade kommit, sade han, för att bedja mig om tillgift för att han bränt min gård. Den bönen hade tyngt på hans sinne ända sedan han själv kommit till insikt om, hur illa han handlat, han hade den på läpparna, då vi första gången träffades, men fick inte då tillfälle att framföra den. Sedan hade han icke förr än nu fått tillstånd att söka upp mig. - Vad är väl din skuld mot min, sade jag och räckte honom min hand. Kan du förlåta mig allt ont jag gjort dig?
- Kära Grane, sade han, du har lidit mera än dina gärningar är värda. Jag har ingenting att förlåta, men jag har här med mig ett fribrev för dig. Du har nu slutat din prövning i denna kalla och otillgängliga värld och får följa mig till den, där jag har min bostad. Då jag till min stora glädje hörde, att du var färdig här nere, utbad jag mig tillstånd att få vara den som fick visa dig vägen upp till oss.
Så följdes vi åt. Han förde mig upp till en något ljusare sfär, där jag fick bo tillsammans med honom. Jag fick till förfogande två stora vackra rum, där solen sken in om morgnarna. Vad det var roligt att se solen. Landskapet utanför min bostad var inte särskilt vackert, det var ett stort odlat fält utan några träd, men solen, ack vad det var härligt att se solen, som jag inte sett på nära tvåhundra år!
Här fick jag börja gå i skola. Goda andar, som egentligen tillhörde en högre sfär än vår, tog vård om mig och gav mig den undervisning, jag behövde. Men även här fick jag arbeta, ehuru (skjønt) icke så tungt som förut, jag fick hjälpa till i jordbruket, som tycktes vara befolkningens huvudsakliga sysselsättning. Alla var vänliga mot mig och jag hade det så gott, jag någonsin kunde önska mig.
Minnena från denna avlägsna tid har så förbleknat, att jag inte kan avläsa dem annat än i stora drag. Men en episod har ristat sig in i min hågkomst. Det var då min fostersyster kom och sökte upp mig. Jag var sysselsatt ute på fältet med att rensa bort ogräs. Trött av att krypa på alla fyra, reste jag mig och sträckte på ryggen. Då fick jag se en kvinnlig varelse komma emot mig, men hon var inte lik de kvinnor, som bodde i vår sfär, hon var ljusare och vackrare, och hön nästan svävade fram över den oländiga mark, där vi andra gick med tunga steg. Först kände jag inte igen henne, men när hon sträckte båda armarna mot mig och sade: "Grane, vad jag är glad att äntligen få träffa dig!" då förstod jag, att det var Magnhild.
bilde av hvordan Grane som arbeider tungt på jorden på et lavere astralplan og oppsøkes av den tidligere bekjente Magnhild som kom som en slags budbringer fra et høyere plan - med en mer lysende aura rundt seg....hun ønsket å hjelpe ham.
Hon berättade, att hon haft så ont av det hat vi bröder hyst mot varandra, och att hon så många gånger, men alltid förgäves - försökt att komma mig nära och göra sig synlig för mig, medan jag dvaldes där nere i det rysliga mörkret. Det hade vållat henne så stora svårigheter och obehag redan att komma in i den helvetessfär, där hon visste, att jag fanns; och att sedan gå omkring där och söka mig, det hade nästan överstigit hennes krafter. Slutligen hade hon väl funnit mig, men icke kunnat ge sig tillkänna. Hon hade slutligen måste uppge försoket att göra något för mig.
- Men, sade hon, lyckligtvis fanns det en, som var starkare än jag och tillika så fylld av medlidande med dig, att han aldrig släppte dig ur sikte, utan begagnade varje tillfälle att underblåsa den ånger, som likt ett litet glödande kol låg på dju pet av din själ under en kvävande askhop av hat och hårdhet Han höll mig alltid underkunnig om, hur det gick för dig, och
slutligen kom han med det glada budskapet, att du var räddad. Sedan har jag väl velat, men icke fått tillstånd att besöka dig förrän nu.
Vi gick till mitt hem. Där talade vi länge tillsammans om allt vad jag haft att utstå, allt vad jag lidit. Till sist framkastade jag en undran över, hur länge jag skulle stanna, där jag nu var. Då svarade hon, att jag kanske snart måste gå ned till jorden igen och där födas på nytt som ett litet barn.
Detta kunde jag alldeles inte förstå, men hon förklarade, att annars kunde jag aldrig nå fram till någon verklig lycka, det hade min andliga ledare sagt henne. Även hon hade till en början haft svårt att förstå detta tal om en återfödelse i materiens värld, men nu hade hon nyss bevittnat, hur hennes fostermor efter långa och svåra lidanden slutligen själv anhållit att få gå ned i materien för att genomgå ett nytt liv och nu blivit född som ett litet barn i samma trakt, där hon själv levat som den stränga mor Sigyn.
Detta grep mig djupt, jag fattade Magnhilds hand och bad henne tala mera om hur detta var möjligt, och hur man skulle bära sig åt, om man ville gå den vägen.
-Fråga inte mig, sade hon, jag är så okunnig och står själv så undrande och bävande inför ett sådant öde, om det även skall bli mitt.Då vi sedan tillsammans uppsökte Ulf, som arbetade på ett annat håll, blev även han till en början mycket förvånad över det underliga talet om återfödelse till jorden, men han blev småningom förtrogen med denna tanke. Och någon tid därefter var han fast besluten att gå den vägen. Jag minns hur han liksom domnade bort, och en vacker dag var han försvunnen. Vart han tagit vägen, kunde jag aldrig utforska.
Jag stred länge emot en inre känsla, som manade mig att följa honom, ty jag anade, att det liv, som där nere väntade mig, skulle bli fullt av prövningar och lidanden, men slutligen kunde jag ej stå emot rösten i mitt inre. Jag gav mig hän, visserligen icke med någon glädje, men med fri vilja och en oklar förhoppning om att kunna gottgöra något av vad jag under mitt förra liv hade brutit.
Så vandrade också jag den underliga vägen ned i materiens värld før att luttras och før att sona, men ack hur svag var ej den bärande kraften i detta mitt beslut. Jag var mera rädd än jag var stärk, jag var mera undrande än jag var klar. Jag føljde en indre drift, som drog mig, utan att jag visste varfør, och utan att jag hade en aning om varit den bar mig. Så gick det till att jag efter nära 400års vistelse(besøk) i andevärldens lägsta sfärer åter blev ett litet barn på Jorden.
EN NY JORDISK INKARNASJON I SVENSK MIDDELALDER
I det neste livet blir han født av rik slekt på kong Waldemars tid. Han forteller at han forbauses hvor lik hans ungdomstid var i de to liv - slik han kan formidle det fra sitt overblikk fra den andre siden. Samme hardheten i sinnet - og hos samme mor ble han født - og i dette livet het moren Märtha, hun var som før hard og streng, og døde tidlig. (Dette bekrefter riktigheten i repetisjons-prinsippet som Martinus beskriver det - at tidligere liv repeteres i det nye liv helt fram til man er ca 30år gammel. 27-30 siste liv, 24-27-nest siste, 20-23-3.siste, osv. og i barndommen repeteres de fjerne liv, samtidig som "minnesrester" da kan skinne igjennom. R.Ø.anm.) Grane som nå het Åke, tok som 20 åring over gården som eneste sønn. En dag på jakt i området rundt gården kommer han over en gjeterjente som han i et senere møte "setter barn på" - men uten å ta ansvar for det. Hun bodde sammen med sin gamle far et sted i nærheten og han sendte henne senere bort da hun ikke ville fortelle om barnefaren og det hele.
et tenkt bilde den fattige gjeterjenta Gudrun som ridderen Åke fikk barn med - men han avviste henne, men de skulle allikevel møtes i mange liv deretter og hun var alltid like blid og kjærlig
Hun var av fattigfolk, og Åke forkastet henne i sitt hovmod som "selv værende under kongens folk", som ung "ridder". Denne kvinnen - i det livet het hun Gudrun - skulle han dog møte i mange kommende liv - for hun elsket ham virkelig fra sin sjel.
Men han forsmådde henne som værende av fattigfolk - og forelsket seg heller i en skjønn kvinne ved kongens hoff- Ingegerd. Men denne kvinne hadde også godt øye for den luttspillende Erik som underholdt ved hoffet. Erik var hans bror fra siste liv - og det samme hatet (-som før) oppsto straks mellom disse fiender fra siste liv - som de selvsagt ikke husket dagsbevisst. Det er jo kun på den andre siden at man (delvis under hjelp) kan se inn i de tidligere livs skjebneveier og se sammenhengen mellom seg selv og de forskjellige personer som man skjebnemessig har hatt kontakt med i de forskjellige liv.
Etterhvert blir dog allikevel Åke gift med Ingegerd, men spillemannen og rivalen forsøker fortsatt å innynde seg hos henne, og i Åke brenner derfor sjalusien og hatet. Derfor smyger han seg en sen kveld ut for å ta livet av den luttspillende rivalen Erik, men før han klarer det, kommer folk til og han blir overmannet og fengslet. Mens han sitter inne (fengsles) i tre år, så får rivalen og hatobjektet Erik grepet om hans kone og sammen drar de vekk.
Men da Åke etter tre år slippes fri har han hevn i sine tanker. Han oppsøker en mann "som ser" som bodde i skogshytte, som fant bortkomne dyr og mennesker. Slike evner var dengang ikke så uvanlige skriver han. Samme mann hadde han møtt før - som faren til hun han forførte og satte barn på i sitt forrige liv. Dette ser han langt senere fra "andre siden" - hvorfra han dikterer dette. Denne synske fikk et klesplagg som konen Ingegerd hadde båret og gjennom dettes vibrasjoner kunne han se henne - og ut fra de sporene han kunne gi, så fant Åke både henne og rivalen omsider i Danmark. Her i utdrag fra boken fra side 34:
"…..Sädan drog jag över till Jylland och kom så en dag till Skanderborg, en liten stad inne i landet. Bredvid staden låg ett av vallgravar och ringmurar omgärdat gammalt slott, tillhörigt en dansk adelsman. Där skulle firas en stor fest, och hela den lilla staden var i rörelse för att se de långväga gäster, som med sina följen av väpnare och svenner drog genom stadens gator upp mot slottet. Även jag stod där och gapade.
Plötsligen fick jag syn på en ryttare, i vilken jag tyckte mig igenkänna den jag sökte. Han red i sällskap med en äldre riddare och tvenne adelsdamer, en som satt i karmstol och en som red grensle. Den förra var en äldre dam, den senare bar en slöja över ansiktet, så att jag ej kunde se hennes drag. De red i skritt och jag följde efter dem så tätt jag kunde. Det lyckades mig, utan att bliva bemärkt att kittla hennes häst, så att han hoppade till. Hon var nära att förlora balansen, men tappade bara sitt spö. Jag räckte henne det. Slöjan blåste åt sidan - det var hon. Intet tvivel, det var hon. På det tack hon yttrade, hörde jag att hon var svenska. Men hon hade icke känt igen mig. Här gällde det att icke förlora ett ögonblick.
-Min fru, sade jag, ni skulle säkert inte illa upptaga en hälsning från riddaren Åke Algotson.
Vid detta namn for en stark rodnad över hennes ansikte och hon vacklade till i sadeln. För en knuff av mig gjorde hästen samtidigt ett kast åt sidan, och hon föll med ett skrik i mina armar.
Erik, som red några skritt framför, vände sig om och hoppade genast av hästen.
-Hur kan ni understå er att skrämma hästen, så att min hustru faller av? röt han.
-Hon var min hustru, innan hon blev er och nu kräver jag henne tillbaka.
-Oförskämda vägstrykare, vad är det du pratar!
-Jag är Åke Algotson. Jag har sökt er både i Norge och Danmark. Äntligen har jag funnit er och nu skall du inte undgå min hämnd. (hevn)
Innan han hann draga sin värja, rusade jag på honom och stötte dolken i hans bröst.
Folk rusade till från alla sidor. Jag blev gripen bakbunden och förd såsom fånge till slottet.
Här gjorde man processen kort. Ingegerd, som möjligen kunnat rädda mig, ville inte tala med mig eller bevittna riktigheten av mina uppgifter. Man trodde mig ej, man ansåg mig för vanlig stråtrövare och hängde mig i närmaste träd.
Kap.5: Åter i mörker (igjen i mørket)
Det är fasansfullt att vakna upp efter ett sådant slut på sitt jordeliv. Det kan ej i ord beskrivas. Det innebär till en början så mycket av ren fysisk smärta, som från den avlagda fysiska kroppen överförts på astralkroppen, att det sannerligen icke är underligt, om man tror sig ännu leva kvar på jorden, ett rov för alla de lidanden, som kroppsliga nerver kunna känna. Dessa smärtor domna småningom bort, men i stället vakna till liv andliga marter, långt fruktansvärdare än de fysiska. De hugga sina klor i själen och lämna den ingen annan ro, än den som möjligen kan inträda under kortare eller längre stunder av omedveten dvala, en naturens välvilliga hjälp, då man liksom inte orkar lida mera. Men man väckes igen och kvalen komma tillbaka, allt intensivare ju mera medvetandet vaknar. Och de släppa ej den olycklige, förrän de uträttat sitt värv, att böja honom i uppriktig och ödmjuk ånger.
Jag vill försöka giva dig, som läser dessa rader, en svag föreställning om det helvete, jag nu vaknade i.
I det föregående har jag givit en antydan om, hur jag under liknande förhållanden fick lida efter min förra hemska skilsmässa från jorden. Nu var min belägenhet ännu svårare, därför att jag, ehuru mera utvecklad och trots mina goda föresatser, gjort om samma förbrytelse.
Det är hemskt att se, hur vi icke sällan upprepa samma fel liv efter liv, fastän vi under mellantiden i det fria tillståndet uppriktigt ångrat dem och gått ned med de bästa föresatser att kuva vår onda natur. När materiens bindel ånyo knytes för våra ögon och vi ej längre känna igen våra förra vedersakare(?), då vi möta dem, vaknar intuitivt den gnista av hat, som ännu ligger som ett litet glödande kol under askan och flammar upp till en ny låga. Det skulle vara alldeles tröstlöst att se denna iteration av brott, om vi icke genom att ännu längre följa utvecklingen, finge bekräftelse på, att det onda slutligen kan och skall utrotas. Men förr än man med denna bindel för ögonen kan räcka sin forna fiende handen, är icke heller det hat man hyst till fullo utplånat, det onda utrotat. Ännu var mitt hat och min vilda natur starkare än mina föresatser. De bragte mig på fall och förde mig ånyo ut i det yttersta mörkret.
Ja, mörkt var där i sanning. Det enda, som spred ett svagt sken, var det blod, som sipprade ned efter klippväggarna, flöt omkring på marken och samlade sig i dess håligheter. Det var som om det hade haft liv, det rörde sig och det lyste, men det var ett hemskt flammande sken, det spred omkring sig.
Då jag vaknade till besinning, låg jag i en grotta på den av blod slippriga stenhällen. Jag famlade omkring mig och stötte på en död kropp. Den låg med ansiktet mot marken. Jag vände på dess huvud och, trots den djupa skymning som rådde, kände jag igen den man, jag nyss mördat. Förskräckt rusade jag upp och ville springa därifrån, men det var som om någon ryckt mig i benet, jag snavade och föll framstupa i en blodpöl. Då jag sag narmare efter, var jag med en fin kedja fastlänkad vid den mördades kropp. Jag försökte slita av den, men den trotsade alla mina bemödanden, den var fästad som en black om fotleden.
et nytt tenkt bilde fra det laveste astralplan ("helvetesplanet") der Åke(Grane) bindes av sitt hat til sitt mordoffer. Men han hjulpes etterhvert ut av sitt tankesfengsel
Efteråt har jag lärt mig förstå, att detta endast var en tanke-bild, som förtätat sig så, att den för mig hade en lika så fast form som min egen kropp. Jag hade genom det intensiva hat, jag så länge närt, och nu senast genom min ogärning så bundit mig vid detta mitt tankefoster, att jag inte kunde slita mig lös. Det var en boja, som jag själv hade smitt mig, Nu hade denna skräckbild för mig en förfärande verklighet.
Jag var således en fånge i denna öppna grotta, ty om jag också haft kraften att släpa med mig den döda kroppen, så hade jag ingenting vunnit därmed, då jag inte kunde bliva den kvitt.
Jag hade ingen hågkomst av, att jag blivit hängd, och förstod ännu inte, att jag var död; jag trodde att detta var ett infernaliskt straff, som danskarna utfunderat för att pina mig. Till en början rasade jag i vrede och förtvivlan och fyllde luften med verop och förbannelser, men allt var tyst omkring mig. Det enda ljud jag förnam var ekot av min egen röst, som hånande återskallade från klippväggarna.
Småningom blev jag lugnare, det hjälpte inte, hur mycket jag än skrek och stönade, och jag försökte därför att få sova. Det lyckades också kortare stunder, men så var det som om någon hade ryckt i min kedja, jag spratt till, och åter vaknade hela helvetet inom mig.
Så förgick en tid - hur lång hade jag icke då något begrepp om. I själva verket var det knappast mer an ett år efter jordisk tideräkning, men mig föreföll det som ett långt jordeliv. Då inträffade en förändring i mitt tillstånd. Jag började känna en viss leda vid mig själv, och därmed tyckte jag mig också märka någon förändring i min yttre omgivning. Mörkret var inte längre så djupt och blodet, som runnit omkring på marken, hade försvunnit. Men min kedja band mig ännu vid den döda kropp, som låg där alldeles oförändrad, utan att ha undergått någon förruttnelse.
Jag satt djupt nedslagen och såg på mitt offer. Skulle jag aldrig bliva fri från denna hemska skugga, med vilken jag så länge varit sammanlänkad. Ja, ty en skugga var det, det hade jag småningom kommit underfund om. Denna kropp, som först synts mig ohyggligt verklig, den hade nu blivit till ett skrämmande spöke, som egentligen bara var luft och dock för min inbillning ännu hade så fast form. Vad skulle jag göra för att bli den kvitt? Kunde jag på något sätt försona den döda och förmå honom att lämna mig? Den tanken malde jag om och om igen i mitt huvud, tills jag uttröttad sjönk ned mot stenhällen med ansiktet dolt i händerna.
Då kände jag plötsligt en hand på mitt huvud. Jag såg upp. Heliga Guds moder! Det var han, Erik själv, som livslevande stod framför mig.
- Hjälp! hjälp! ropade jag i yttersta förtvivlan. Vad vill du mig?
- Jag ville få hjälpa dig, svarade han med ett vänligt små-leende, du har det så otrevligt här.
-Men jag har ju mördat dig. Dog du inte för min dolk, eftersom du kan stå här levande inför mig?
- Min kropp är död, men själv lever jag.
- Det förstår jag inte. Din döda kropp ligger ju här bredvid mig, och jag kan inte bli den kvitt, hur mycket jag än sliter i bojan, och ändock lever du.
- Ja, även du lever, fast du blev hängd i Skanderborg, minns du det?
- Jag, hängd? Nej, jag har ju suttit här i, jag vet inte hur, många år och väntat på min dom. Men så ha de haft den infernaliska grymheten att fastkedja mig vid ett lik, som jag hållit för att vara ditt. Erik... Erik... om du visste vad jag lidit.
- Det vet jag, men nu tror jag att du lidit nog.
- Slipper jag då att dö?
- Du är ju vad man kallar död. Din kropp multnar (rotner) i Jyllands jord, men din själ lever så väl som min och nu sitter du här i andevärlden och väntar på något.
- Ja, jag väntar på att bli fri.
- Jag tror du vantar pa något annat först.
- Vad då?
- Du väntar att din egen ande skall säga dig, att det var orätt, vad du gjorde mot mig.
- Det har den sagt inte en, men tusen gånger.
- Men du har sagt emot - inte sant?
- Ja, visst.
- Nåväl, då väntar du på, att du själv skall medgiva, att din ande har rätt.
Jag dröjde en stund med svaret.
- Kanske är det så, men jag förstår det inte. Min ande och jag själv - är de olika personer?
- Din ande, det är gudagnistan inom dig, ditt samvetes röst, det innersta av ditt väsen. Du själv är allt ditt, dina tankar, dina uppsåt, dina begär, det är du sådan du går och står.
Han hade satt sig på en sten bredvid mig och räckte mig sin hand.
- Det gäller nu, fortsatte han, att du instämmer i ditt samvetes röst.
- Erik, hur kommer det sig, att du kan sitta här och tala så till mig? Är du inte vred på mig för att jag bringat dig om livet? Är du inte rädd för mig, att jag kan göra det om igen?
- Nej, nu är jag varken vred eller rädd. Jag har varit det, men jag har lärt mig förstå, att sådana känslor binda oss i mörkret, men vänliga känslor lyfta oss till ljuset.
Vem har lärt dig det?
- En gammal pater, som tog hand om mig, när jag rycktes bort från livet. Han har också sökt upp dig och velat hjälpa dig, men du har inte velat höra honom.
- Det är inte sant, han har aldrig varit här.
- Jo, vi ha båda varit här hos dig flera gånger, men du har varken hört eller sett oss, ty du var inte färdig med dig själv.
- Vad menar du?
- Du hade inte ännu velat lyssna till rösten inom dig. Nu tänkte vi du kunde vara villig, och därför äro vi här igen.
- Du är ju ensam, varför säger du vi?
- Pater Abilard står ju här bredvid dig. Ser du honom ej, så låt mig stryka dig över ögonen, att de må öppnas.
Han gjorde så, och när jag åter slog upp dem, såg jag en hög ljus gestalt, som sträckte sina händer välsignande över mig. Jag blev så överväldigad av denna syn, att jag ovillkorligen böjde knä för honom.
- Fromme pater, sade jag, jag är inte värd din välsignelse. Jag är en grym och hatfull människa, som mördat min broder. Bed för min själ.
- Det har jag länge gjort och nu har jag fått bönhörelse. Prisad vare Han, som är kärleken.
link til del 2
pdf samlet
