Et latterligt menneskes drøm av Dostojevskij.
Den sagtmodige (Krotkaja) er blevet kaldt en af de mest gribende
fortællinger om menneskelig fortvivlelse, som nogen sinde er
skrevet. – “en ganske lille bog, men den er stor for os alle,
uopnåelig stor”.
– Knut Hamsun. –
Et latterligt menneskes drøm fortæller om en nihilist, der har
besluttet at begå selvmord, fordi alt er ham ligegyldigt, men med
pistolen i hånden falder han i søvn og finder i en drøm en mening i
menneskets ansvar for at hjælpe og elske sit medmenneske.
*
Første del av fortellingen foregår akkurat i det
hovedpersonen har mistet sin kone. Dostojevskijs typiske grep, om å
holde igjen på informasjon og varsle store hendelser, virker dermed
logisk, det er klart han har mye å fortelle og vil være i tvil om
hvordan han skal strukturerer historien. Dostojevskij skriver selv i
forordet, at dette kommer til å skje, han vil virke forvirret, men
til slutt finne frem til sannheten. Og så, det skriver ikke
Dostojevskij, får det være opp til leseren å avgjøre om denne
sannhet er riktig.
Selv blant russere, er Dostojevskij uovertruffen i å bygge opp
tragiske karakterer, altså russiske tragedier, der tragedien som
foregår i virkeligheten, ikke har noe å stille opp mot tragedien som
foregår i det indre. De har som Tsjekhov skriver vært underkuet i
årtusener, og det har nok denne stakkars personen også. Han har nå
tatt seg stilling som pantelåner, etter å ha måttet forlate en liten
soldatkarriere etter å ha blitt beskyldt for feighet. Dette kan han
ikke leve med, han kan virkelig ikke leve med det, han oppfattet
ikke episoden som feighet, det var tvert i mot modig å avstå fra
duellen, for det forelå ikke noen virkelig fornærmelse, som han
sier. Siden har han ønsket seg oppreisning. Og når den 41 år gamle
pantelåneren, får snusen i en 16 år gammel hjertensgod skjønnhet som
handler i butikken hans, bestemer han seg for at oppreisningen skal
foregå gjennom henne. Hun skal elske ham og forstå ham, og se hva
slags flott menneske han egentlig er.
Hun på sin side, velger ham fordi alternativet er enda verre, en 50
år gammel slem kjøpmann, som har drevet sine to tidligere koner i
døden. Foreldrene er døde, tantene hun bor hos, er onde. Selv er hun
altså hjertegod, og velger altså pantelåneren.
Tragedien er åpenbar, men Dostojevskij fyller den
med slik kraft og intensitet at den blir helt uimotståelig.
Pantelåneren viser seg å være helt ute av stand til å få denne unge
kvinnen til å elske seg. Han velger en talende taushet som metode,
selv der hun er ung og blid og taletrengt, svarer han med taushet,
for å vise hvilken enestående, lidende person han er. Han vil
fremstå som om det var «noe gåtefullt ved meg (s. 118)».
Drømmen er å spare opp 30 000 kroner, ta henne med
seg, som et ideal, og leve lengst mulig unna samfunnet som har
forstøtt ham, som den endelige vinner. Dette sier han selv, det
kunne han ikke fortelle henne. Og enten han hadde gjort det eller
ikke, fremstår han litt latterlig. Og som for russere flest, slik
forfatterne deres gir inntrykk av, er ingenting verre for en russer,
enn å virke latterlig. Hun får naturligvis store problemer med å
leve med ham, og søker en slags tilflukt, en slags hevn, en slags
atspredelse hos levemannen Jefimovitsj, den ellers så sparsommelige
pantelåner betaler flere titalls rubler for å finne ut av det, og
går for å spionere. Den unge kvinne viser seg så sterk, god og
hjerteren, at hun ikke gir etter for Jefimovitsj’ forsøk, det ender
kort sagt med ingenting. Men det forverrer forholdet til ektemannen,
ytterligere. Første del kuliminerer i det den unge kvinne kommer
gående mot den sovende ektemann, med pistolen mot tinningen hans,
han våkner og ser det, og hun ser at han ser det, og han tar det som
den endelige seier, fordi han ved å lukke øynene igjen, har bevist
sitt mot.
Etter denne episoden, blir Krótkaja syk i seks uker, nervefeber.
Forteller og Lukérja steller henne. Deretter forteller jeg-personen
historien om igjen, denne gangen på en annen måte. Nå fokuserer han
ikke på hvordan hun kom inn i livet hans, hvordan han hadde spilt
for å få henne, nå fokuserer han på seg selv og sitt eget liv.
Hvordan han ble kastet ut av regimentet, fordi han ble mislikt,
hvordan han alltid hadde blitt mislikt og alltid hadde følt seg
latterlig, med setningen «det én selv setter høyt, kan virke
latterlig i kameratflokken», og så forteller han om hvordan han
deretter i tre år hadde levd på lykke, ulykke og fromme, men likevel
fulgt sine æresbegreper og for eksempel ikke gått inn i jernbanen
etter å ha båret så ærverdig en uniform som hærens. Deretter ble han
altså gift, og igjen er det ønsket om rettferdighet, men nå er
problemet hvordan han skulle få overbevist henne om at han ikke var
feig, selv om han hadde avstått fra duellen. Revolverepisoden ble på
ny seieren, men den er farget av, at det for ham er like viktig å
overbevise seg selv om at han ikke er feig og noe dårlig menneske.
Hun kan umulig ha hatt samme tanken som han. Og han slår seg til ro,
han kan leve i vissheten om at hun vet.
I «Plutselig falt bindet» gjør ektemannen greie for hvordan han
plutselig forstod. Bindet er hvordan han har tolket alle hennes
bevegelser og handlinger som ydmykhet og reaksjoner på krenkelser,
som han liksom kan tilgi henne og løfte henne opp fra, de to sammen,
men så faller bindet i det at det går opp for ham, at hun siden han
kjøpte seng og skjermbrett til henne, har sluttet å se på ham som
ektemann. Og det kommer videre frem, at akkurat det gir henne
muligheten til å leve. Det går opp for ham da hun synger mens han er
til stede, hun har glemt ham. Han reagerer som en vanvittig, går ut
i gaten i fortvilelse og begeistring, sterkt skildret i en enkle
hendelse at han praier en drosje til ingensteder, og gir kusken 20
kopek for å ha forstyrret ham. Deretter går han hjem, bekjenner, og
elsker henne betingelsesløst, liggende på gulvet, kysser hennes
føtter, gulvet der føttene har vært, de undertryte følelser velter
frem, som puls.
Likevel skriver han, at det er hun som holdt på å
få hysterisk anfall. Hun ler av skam, viser streng forbauselse, det
er overhodet ingen kontakt, nå heller. «la meg få kysse kjolen din…
la meg få tilbe deg hele livet…» sier han, og hun, får et fryktelig
hysterisk anfall, sier han. Og han ligger på kne ved sengen hennes
og tilber henne, kysser henne ikke uten hennes tillatelse, ligger
bare og ber og tilber, og planlegger hvordan han neste dag skal
forklare henne alt og så skal de reise til Boulogne. Og som den
vanvittige mann han er, tilstår han straks, absolutt alt, straks hun
våkner neste dag, bekjenner han sitt liv, også sannheter han ikke
engang hadde villet vedgå for seg selv. Pantelånerforretningen er en
personlig idé om selvpining og selvhevdelse. Og han vil holde seg,
vise beherskelse, men han bare sprekker og ender opp med å kysse
føttene hennes, selv om hun får anfall av det. Dagen etter hopper
hun ut vinduet.
Først har hun en slags forsoning, ber om unnskyldning for sine
forbrytelser, hvorpå ektemannen kysser henne som en avsindig,
overalt, så går han, og hun hopper. Holder helgenbildet i hendene,
og hopper. Hvorfor? Ektemannen forklarer det med at hun ikke kunne
elske halvveis, han krevde den fulle kjærlighet, det kunne hun ikke
gi og valgte å hoppe. Dermed sniker også den onde kjøpmann seg inn,
han kunne hun bedra, for han krevde ikke noe. Og vi står igjen med
et meget komplisert spørsmål. Hadde det vært riktig å velge ham
likevel? Hvilken mening gir egentlig det? Angripe et slikt problem,
da må man være Dostojevskij.
I forordet står det at inspirasjonen ligger i en avisnotis. En
fattig syerske hadde hoppet ut av vinduet, med et helgenbilde i
hånden. Dostojevskij, som i regelen var i mot selvmord, kunne forstå
dette. Kjetsaa kaller også ektemannen despotisk, slik leste ikke jeg
novellen. Sterkere inntrykk gjorde novellen, når også ektemannen var
et offer og ville det gode, bare han var så fjernt i stand fra å få
det til.
Hamsun skriver: «Der er nu for eksempel en liten fortææling som
heter ‘Krótkaja’. En bitte liten bok. Men den er for stor for oss
alle, for uopnåelig stor. Lat alle erkjende det.» s. 14
Nøkkelsetninger: De hevner dem på samfunnet, hva s. 111
«Streng og stolt, ikke trenge noen slags moralsk trøst, lide i
taushet.» s. 123
«Hadde jeg først gått til bunns, kunne jeg like godt ligge der.» s.
135
Det er en inderlighet i denne fortellingen, som ellers bare er å
finne i musikkens verden. For å si det med Schopenhauer,
Dostojevskij fremstiller ikke lidelsen, hans novelle er selve
lidelsen. Beruselsen, lykken, begeistring, fortvilelse. Dostojevskij
er det direkte. Det er ikke noe mellomledd mellom ham og følelsen.
Bare Schubert, Beethoven og kanskje Brahms kan få til noe lignende.
Med denne novellen befester Dostojevskij sin posisjon som
guddommelig blant mennesker.
*
en annen skriver om samme:
DEN SAGTMODIGE (Krotkaja)
DEN SAGTMODIGE (Krotkaja) er en ægtemands gribende monolog ved sin
elskedes lig og en af de mest gribende af Dostojevskijs sidste,
klassiske værker.
Forestil dig en ægtemand, hvis elskede to timer forinden har begået
selvmord. Hvis blot han kunne skrue tiden tilbage og forhindre det?
Han er i sine følelsers vold, og prøver at få hold på den tragedie,
der lige har ramt ham. Hans tanker er på én gang fortvivlede,
angrende, men også selvretfærdige… En tidligere officer og nu
pantelåner fra Skt. Petersborg føler sig forstødt af sine
medmennesker og vil hævne sig på samfundet. Vejen til målet går
gennem et giftermål med en ung pige – den sagtmodige, og en tragedie
rulles op for os.
Den Sagtmodige (Krotkaja) er en fortelling om menneskets ensomhed.
En skildring af menneskelig fortvivlelse, sand kærlighed og egen
erkendelse af skyld. Om manglende empati og destruktive
tilbøjeligheder. En evigt aktuel klassiker om at forholde sig til
verden og sine medmennesker.
boken på svensk:
Krotkaja. En Fantastisk berättelse.
Krotkaja av Fjodor Dostojevskij
Översättare: Walborg Hedberg
En Fantastisk berättelse
Utgiven av Albert Bonniers förlag 1886
KROTKAJA.
FANTASTISK BERÄTTELSE AF F. DOSTOJEVSKIJ
Öfversättning af WALBORG HEDBERG
STOCKHOLM. ALBERT BONNIERS FÖRLAG
Förord.
… Och nu några ord angående denna berättelse. Jag har kallat den
fantastisk, ehuru jag anser den i högsta grad verklig. Det är också
endast formen, som är fantastisk, och det synes mig nödvändigt att
först och främst förklara hvarför.
Det är icke en uppdiktad historia, – det är icke heller blott och
bart torra anteckningar. Föreställen er en man vid sin hustrus lik,
som ligger utsträckt på ett bord framför honom. Det är några timmar
efter hennes sjelfmord, – hon har kastat sig ut genom fönstret.
Mannen är rof för en ytterlig upphetsning och har ännu inte kunnat
samla sina tankar. Han går af och an i rummet, bemödande sig att
förklara denna tilldragelse, “att koncentrera sina tankar på en enda
bestämd punkt”. Dertill är han obotligt mjeltsjuk, en hypokondriker
af det slaget, som brukar tänka högt. Också talar han för sig sjelf,
han berättar händelsen för sig och söker finna en förklaring på den.
Oaktadt den skenbara följdriktigheten i sina ord motsäger han sig
ofta, både hvad beträffar det logiska sammanhanget och sina egna
känslor. Han rättfärdigar sig sjelf, och han anklagar sin hustru;
han tappar bort sig i biomständigheter, som röja en tankens och
hjertats råhet på samma gång som en djup känsla. Småningom klarnar
verkligheten och det hela för honom, och han lyckas “koncentrera
sina tankar på en enda punkt”. Den följd af minnen, han uppkallar,
leder honom slutligen omotståndligt fram till sanningen, och denna
sanning verkar höjande både på hans sinne och hjerta. Till sist
mister också tonen i berättelsen den prägel af oreda och förvirring,
som den hade i början. Sanningen framstår som klar och tydlig för
den olycklige, åtminstone i hans egna ögon.
Sådant är ämnet. Den afbrutna, intrasslade berättelsen varar, som
man lätt kan förstå, i flere timmar: han ställer sina ord, än till
sig sjelf, än till en osynlig åhörarkrets eller till
rannsakningsdomaren. Det är för öfrigt på det viset, som sådant går
till i verkligheten. Om en stenograf kunnat höra på denne man och
teckna upp allt, hvad han sagt, skulle berättelsen kanske blivfit
mera ojämn, mindre utarbetad än här hos mig, men den psykologiska
gången skulle, synes det mig, kunnat förbli densamma. Hvad jag anser
fantastiskt i denna berättelse är alltså antagandet af stenografiska
anteckningar, hvilka jag sedan skulle ordnat. I viss mening är ett
dylikt förfaringssätt icke nytt inom konsten: Victor Hugo t. ex. har
i sitt mästerverk “En lifdömds sista stunder” användt en nästan
identisk metod. Han har visserligen icke infört någon stenograf, men
han har, hvad som är ännu omöjligare, antagit, att en lifdömd skulle
ha tid och tillfälle att nedskrifva de intryck han erfar under sin
sista dag, sin sista timme, ja, än mer, sitt sista ögonblick. Dock
hade Victor Hugo icke gjort dena fantastiska förutsättning, så
skulle detta verk, det sannaste, det mest realistiska av allt, hvad
han skrivit, heller icke blifvit till.
Krotkaja.
1.
… Så länge hon ännu är kvar här, går det väl an! Jag är i hennes
närhet, kan få se henne, så ofta jag vill, – men imorgon, när man
tar henne ifrån mig, hvad skall jag då taga mig till alldeles ensam?
Hon är nu här inne i rummet… ligger utsträckt på de der båda borden…
I morgon blir likkistan färdig, en hvit likkista… hvit… med hvitt
siden… För öfrigt är det icke frågan om det… Jag går och går utan
uppehåll… jag vill begripa allt det här. I sex timmars tid har jag
nu velat det, och det är mig icke möjligt att koncentrera mina
tankar på en enda bestämd punkt. Men det kommer sig också af, att
jag alltjemt bara går och går… Låt mig se, hur det gick till
alltsammans i tur och ordning! Jag är ingen romanförfattare, mitt
herrskap, det syns nog, men hvad gör det? Jag vill tala om saken så,
som jag förstår den. Ack ja, jag förstår det, alltihop, blott
alltför väl, och just det är min olycka!
Nå, om ni vill veta, hur det var… d.v.s. för att börja från början,
så kom hon helt enkelt till mig för att låna på några småsaker och
för pengarna annonsera i Golos, om att en guvernant önskade sig
plats, samt äfven vore villig att bosätta sig utomlands eller ge
lektioner i hemmet o.s.v. Detta var alldeles i början, jag fäste mig
icke särskildt vid henne, – hon kom som de andra, och allt gick för
henne som för de andra. Sedan började jag lägga märke till henne.
Hon var smärt och blond, öfver medellängden. I sitt sätt mot mig
föreföll hon brydd och besvärad, liksom skamsen; jag förmodar, att
hon var sådan mot alla, som hon icke kände. Tydligen spilde hon icke
en tanke på mig, – jag var för henne endast pantlånaren, icke
menniskan. Så fort hon fått pengarne, gick hon sin väg. Och alltid
tyst. De andra bruka gräla, tigga, köpslå för att få mera… men icke
hon… Hvad man än gaf henne… Nej, jag trasslar visst in mig… Jaså,
jo, det var hennes panter, som allra först väckte min uppmärksamhet:
ett par örhängen av förgyldt silfver, en usel liten medaljong,
alltsammans icke värdt tjugo kopek.
Hon visste det nog, men det syntes på hennes min,
hur dyrbara dessa saker voro för henne, och i sjelfva verket var det
allt, hvad hon ärft af far och mor, det fick jag veta sedan. En enda
gång tillät jag mig ett småleende, då jag såg, hvad hon kom med. Det
vill säga… ser ni, sådant gör jag mig aldrig annars skyldig till,
jag visar mig ständigt som en gentleman gentemot mina kunder –
fåordig, höflig, allvarsam, “sträng och återigen sträng!” Men en
gång vågade hon verkligen infinna sig med en bit – det är
bokstafligt sant, hvad jag säger – en bit af en harskinnströja. Jag
kunde icke låta bli att komma fram med ett litet skämt...Ack, far
lille, så hon rodnade! Hennes ögon äro blå, stora, tankfulla, – och
så de sprutade eld! Men icke ett ord; hon endast tog sin trasa och
gick. Det var egentligen då, som jag lade märke till henne och smått
började fundera åt det hållet… det vill säga, på ett särskildt och
bestämdt sätt...Ja, jag mins ännu mycket väl det intrycket… sjelfva
huvudintrycket, förstår ni, syntesen till allt, så att säga… Hon såg
gräsligt ung ut, så ung, att man icke kunde tro henne vara mer än
fjorton år, och ändå var hon nära sexton, – det felades bara tre
månader. För resten var det icke det, jag ville säga, det är icke
alls det, som är syntesen.
Nästa dag kom hon igen.
Jag fick sedan veta, att hon varit med skinntröjan både hos
Dobronzarof och Mozer, men de vilja icke veta af annat än guld och
bevärdigade henne icke ens med ett svar. Jag åter tog en gång emot
en kamé af henne, fast den nästan icke var värd någonting, och när
jag sedan tänkte efter, förvånade jag mig öfver, att jag gjort det.
Jag brukar icke heller taga emot annat än guld- eller silfversaker,
och af henne hade jag likväl tagit emot en kamé! Hvarför? Det var
andra gången, som jag kom att tänka på henne, det mins jag.
Gången derpå, det vill säga, när hon varit hos Mozer, kom hon till
mig med ett cigarettmunstycke af ambra, en liten struntpjes, som
kanske kunnat gå an för en samlare, men som icke alls var någonting
för mig, ty hos oss är det bara guldet. I betraktande af hennes
obetänksamma uppförande dagen förut, tog jag strängt emot henne.
Min stränghet består i att bemöta folk med köld. Men då jag lemnade
henne de två rublerna, kunde jag likväl icke låta bli att säga i
förtretad ton: “Det är endast och allenast för er skull; Mozer
skulle minsann icke tagit emot något sådant der.” Och jag lade
starkt eftertryck på orden “för er skull”, just för att visa, att
jag hade en särskild mening med dem. Det var elakt af mig. Då hon
hörde det der “för er skull”, rodnade hon på nytt, men hon sade
ingenting, hon kastade icke bort pengarne, utan tog dem med sig. –
Så är det att vara fattig! Och hvad hon rodnade sedan! Jag begrep,
att jag sårat henne. Och när hon gått, frågade jag mig plötsligt:
“Är den der lilla triumfen öfver henne väl värd sina två rubel?” Ha
ha ha, jag kommer ihåg, det var just den frågan, jag gjorde mig: “Är
det värdt sina två rubel? Är det värdt så mycket?” Och skrattande
svarade jag mig sjelf ja på min fråga. Jag var verkligen mycket
munter då. Men det var ingen dålig känsla, som dref mig i det
ögonblicket, utan jag handlade så med flit, i en bestämd afsigt. Jag
ville pröfva henne, ty en idé angående henne hade plötsligt dykit
upp i min hjerna. Det var tredje gången som hon särskildt blef
föremål för mina tankar.
...Nå ja, från och med det ögonblicket var det, som det började. Jag
skaffade mig genast upplysningar om hennes lif och ställning och
väntade otåligt på att få återse henne.
Jag hade en aning om, att hon snart skulle komma igen. Hon gjorde så
också, och jag tilltalade henne då artigt och älskvärdt. Jag hade
fått en god uppfostran och vet att skicka mig… Hm… Vid denna tid
lärde jag mig förstå, att hon var mild och god. Milda, goda
menniskor kunna icke länge vara motsträfviga, och fast de ogerna
öppna sitt hejrta för andra, är det dem omöjligt att undvika ett
samtal. De ge knapphändiga svar, men de svara i alla fall, och ju
mer man håller på, desto längre kommer man, bara man icke tröttnar.
men det är klart, att den gången lät hon mig just icke veta
någonting.
Det var först efteråt, som jag fick höra hela
historien om Golos och allt det andra. Vid denna tid annonserade hon
af alla krafter i tidningarne. Först lät det grannt nog: “en
guvernant… äfven benägen att resa till landsorten… uppgifter om
vilkoren sändas i försegladt bref…” Sedan blef det: “villig till
hvilka göromål som helst… att ge lektioner eller vara som sällskap …
förestå hushållet, vårda sjuke, sy linnesöm o.s.v., o.s.v….” med ett
ord, såsom det brukas i dylika fall. Hon begärde naturligtvis icke
alla dessa saker på en gång, det förstås af sig sjelft, men för
hvarje ny annons blef tonen allt mera bönfallande, och till slut
tiggde hon i ren förtviflan endast om att få “arbeta för maten”. –
Men hon fick ingen plats.
Jag beslöt mig då för att anställa ett sista prof med henne och tar
plötsligt fram dagens tidning, samt visar henne en annons i den: “En
ung flicka, fader- och moderlös, söker plats som guvernant för små
barn, helst hos en äldre enkling. Kan hjelpa till i hushållet.”
“Ser ni, den här annonsen kom in i morse, och redan i kväll har den
unga flickan helt säkert en plats. På det viset är det, man skall
skrifva annonser.”
Hon rodnade på nytt, och på nytt sprutade hennes ögon eld. Hon vände
mig ryggen och gick.
Det tyckte jag nu mycket om. För öfrigt var jag redan säker på henne
och hade ingenting att frukta. Ingen skulle vilja taga emot hennes
cigarrmunstycken, och hon hade desutom icke heller några flere att
komma med. Tre dagar efteråt visade hon sig igen, blek och förstörd.
Jag begrep, att det händt något hemma hos henne, och det hade det
också. Jag skall genast tala om för er, hvad det var; nu vill jag
bara berätta, med hvilken stil jag i en hast förstod att uppträda
och derigenom kom att göra ett visst intryck på henne. Jag fick helt
tvärt en idé… Så här gick det till.
Hon kom till mig med en bild af vår heliga Gudsmoder… hon hade
verkligen förmått sig att komma med den… Ack ja!... hör på nu, hör
noga på. Nu börjar det… hittills har jag icke gjort annat än
trasslat in mig… Men det är derför, att jag vill påminna mig
alltsammans, hvarje liten detalj, hvarje litet smådrag…
Jag vill oupphörligt samla mina tankar, och det är mig icke möjligt…
ah, nu har jag dem, detaljerna, smådragen…
Gudsmoderns bild… Gudsmodern med Jesus-barnet… en gammal
familjeklenod med infattning af förgyldt silfver – “det är värdt…
ja, det är värdt sina sex rubel”. Jag ser, hur varmt hon är fästad
vid bilden, men ändå vill hon pantsätta alltsammans, ramen,
infattningen. Jag säger till henne: “Det är bäst att bara lemna
infattningen; sjelfva bilden kan ni taga med er hem igen, det går
lika bra för sig ändå.”
“Är det förbjudet då?”
“Nej, det är icke, men kanske ni sjelf…”
“Nå, så tag bort infattningen.”
“Vet ni hvad, jag tror ändå icke, jag gör det,” sade jag efter ett
ögonblicks efteranke, “jag sätter upp den bredvid mina helgonbilder
der under lampan” – lampan hade jag alltid haft tänd, från det jag
öppnat mitt pantlånekontor – “och så tar ni helt enkelt tio rubel
för alltihop.”
“Jag behöfver icke tio rubel, ge mig fem; jag skall säkert lösa igen
den.”
“Vill ni icke ha tio rubel? Det är bilden värd,” tillade jag, då jag
märkte, hur det flammade till i hennes ögon. Hon svarade icke. Jag
gaf henne fem rubel.
“Man bör icke förakta någon… Jag har sjelf varit i lika svåra
omständigheter och värre ändå, och om ni i dag finner mig i en sådan
här sysselsättning… Men efter allt hvad jag måst lida…”
“Så vill ni hämna er på samhället! Hvad?” afbröt hon plötsligt med
ett mycket ironiskt, men på samma gång naivt leende – det var mest
bara ett talesätt, ty eftersom hon icke hyste något särskildt
intresse för mig, kunde det icke ligga någon förolämpning i hennes
ord. “Aha”, tänkte jag, “hon är på det viset, – det är en kvinna med
karaktär, ett emanciperadt fruntimmer.”
“Ser ni,” fortsatte jag, halft på skämt, halft på allvar, “jag är en
del af den kraft som vill det onda och gör det goda.”
Hon betraktade mig genast uppmärksamt, med barnslig nyfikenhet.
“Vänta, hvad var det för en tanke? Hvar har ni fått den ifrån? Den
har jag bestämdt hört förr…”
“Bråka icke er hjerna med det nu.Det är med de orden, som
Mefistofeles presenterar sig för Faust. Har ni läst Faust?”
“Icke så särdeles noga.”
“Det vill säga så mycket, som att ni icke har läst den. Men det bör
ni göra. Jag ser, att ni ännu har ett ironiskt drag kring läpparne.
Jag ber er, tilltro mig icke en sådan smaklöshet, som att jag skulle
vilja hielpa upp min roll av pantlånare genom att ge mig ut för en
Mefisto. En pantlånare är en pantlånare, det är en känd sak…”
“Ni är en besynnerlig menniska… jag trodde icke…”
Hon höll på att säga, att hon icke väntat sig finna en så beläst
person i mig, men hon sade det icke . jag förstod ändå, att hon
tänkte det. Jag hade med ens gjort henne både förbryllad och
nyfiken.
“Ser ni,” anmärkte jag, “det fins intet yrke så dåligt, att man icke
kan göra något godt i det. Naturligtvis talar jag icke om mig. Jag
gör nog icke annat än ondt, tänker jag, men…”
“Ja, visst kan man göra godt i hvilken ställning som helst,” inföll
hon lifligt, i det hon sökte utforska mig med blicken. “Ja, i
hvilken ställning som helst,” sade hon.
Ah, jag mins, jag mins! Och – hvad jag ville säga – hon hade denna
ungdomlighet, denna förtrollande ungdomlighet, som kommer ansigtet
att stråla af oskyldig, uppriktig öfvertygelse vid uttalandet af
någon djup, slående tanke, och som tycks säga: Se bara, så jag
förstår och kan tränga in i saken! Och man kan icke säga, att det är
egenkärlek som hos oss – det är endast ungdomens vana at sjelf
tillägga sina tankar en sådan betydelse, hysa en sådan aktning för
dem, vara så ärlig i sin öfvertygelse och tro, att också andra måste
akta den lika mycket. Ack ja, ärligheten! Det är med den, man kufvar
hjertan. Och hennes ärlighet, det var ärligheten i dess renaste
form.
Jag mins alltsammans, jag har icke glömt någonting. Då hon gick, var
mitt beslut fattadt. Samma dag skaffade jag mig de sista felande
upplysningarna angående hennes lif och lefnadsöden. Det förflutna
hade jag fått reda på af Lukeria, som då tjenade hos hennes
slägtingar, och som jag vetat att ställa mig väl med. Hon förde att
lif så sorgligt, att jag icke fattar, hur hon kunnat bevara förmågan
att skratta och känna en nyfikenhet, sådan den hon visat på tal om
Mefistofeles. Men ungdomen! Just derpå var det, som jag tänkte i det
ögonblicket med glädje och stolthet, ty jag såg ett bevis på hennes
själs ädelhet i det faktum, att hon kunde känna sig träffad af
Goethes stora tanke, fastän hon stod på randen af en afgrund.
Ungdomen är alltid ädelsinnad, både i tid och otid. Det är bara
henne, jag talar om. Hufvudsaken är, att jag redan betraktade henne
som min, att jag icke hyste minsta tvivel om min makt, och vet ni
väl, att det ligger en öfverjordisk sällhet i detta, att icke tvifla?
Men kvart tar jag vägen? Om jag fortfar så här, får jag aldrig någon
reda i mina funderingar … Fort, fort, min Gud! Jag tappar bort mig…
det var ju icke alls detta jag ville säga!
2.
Hvad jag fått höra af hennes historia, vill jag här sammanfatta i
några ord. Hennes föräldrar voro längesedan döda, tre år innan hon
flyttat till sina fastrar, ett par högst oordentliga personer, för
att icke säga något värre. Den ena var enka, betungad med en talrik
familj – sex barn, det ena mindre än det andra – den andra en gammal
elak mamsell. Båda voro de elaka för resten. Hennes far, en simpel
tjensteman vid något embetsverk, tillhörde endast den personliga
adeln; det passade mig förträfffligt. Sjelf var jag ju ur en högre
samhällsklass, f.d. kapten i ryska armén, ärftlig adel, oberoende,
o.s.v. Hvad min pantlåneinrättning beträffar, så kunde fastrarne
icke gerna ha något emot den.
Tre års träldom hos sina fastrar … och ändå hade hon funnnit utväg
att taga examen! Det bevisar, att hon lifvades af ädla och upphöjda
sträfvanden. Och jag, hvarför ville jag gifta mig? Det är för resten
nu icke frågan om mig … det är icke det, som det kommer an på … Hon
gaf lektioner åt fasterns barn, lagade linnet och skurade till och
med golfven, trots sitt klena bröst. Man slog henne, missunnade
henne hvar enda matbit, och till slut försökte gummorna också att
sälja henne. Fy! Jag hoppar över de der vidriga detaljerna.
Sedermera berättade hon för mig allt omständligt. En rik
kryddkrämare i grannskapet spionerade ut alltsammans. Han var icke
bara en vanlig simpel kryddkrämare, utan han rådde också om två
stora magasin. Nå, denne köpman hade redan gjort af med två hustrur
och sökte sig nu en tredje. I henne trodde han sig ha funnit den
rätta. “Mild och undfallande, van vid umbäranden – det är just en
mor för mina barn, det,” sade han sig.
Han hade verkligen barn. Han ville gifta sig med henne och började
underhandla med fastrarna… Och så var han femtio år. Hon blef
alldeles förfärad. Det var vid denna tid, som hon började komma till
mig för att skaffa pengar till annonserna i Golos. Hon bad sina
fastrar om en smula betänketid. Det fick hon också, fastän mycket
kort. Men man lemnade henne icke ett ögonblicks ro, utan tutade jemt
i hennes öron: “Vi ha ingenting sjelfva att lefva af, och hur skola
vi då kunna behålla ännu en mun till att föda”. Jag kände redan till
alla dessa omständigheter, men det var först den morgonen, som jag
bestämde mig. På kvällen kommer kryddkrämaren med för femtio kopek
konfekt, och hon måste hålla honom sällskap. Jag ropar ut Lukeria
från hennes kök och ber henne tyst säga åt henne, att jag väntar
henne nere i porten, och att jag har något vigtigt att säga henne.
Jag var mycket nöjd med mig sjelf. I allmänhet taget var jag den
dagen förskräckligt nöjd med mig sjelf.
Nere i inkörsporten förklarade jag för henne i Lukerias närvaro, att
jag hade den äran och lyckan … o.s.v.
För att hon skulle förstå mitt handlingssätt och icke undra allt för
mycket öfver detta möte i portgången – redan det att jag kallat dit
henne, hade väckt hennes förvåning, – tillade jag: “Ni har att göra
med en man, som menar ärligt med er, och som vet, hur ni har det”.
Och jag ljög icke, jag menade verkligen ärligt. Men låt oss icke
tala om det. Mitt frieri var icke endast framstäldt i passande
ordalag, så som det anstår en väluppfostrad man, utan det var också
originellt, och det är hufvudsaken. Nå, kan det väl vara något orätt
i att tillstå det? Jag vill göra mig sjelf rätttvisa, jag är pligtig
att andraga allt, både det som är för och emot, och jag gör så. Jag
mins det med förtjusning, fastän det är dumt: utan blygsel tillstod
jag då för henne, att jag endast hade få talanger och ett
medelmåttigt förstånd, att jag icke var öfverdrivet god, att jag var
en godtköpsegoist – jag använde just det ordet, det mins jag, jag
hade hittat på det under vägen och var mycket nöjd med det – och att
det kanske fans många sidor hos mig, som i mer än ett afseende voro
behagliga. Allt detta repade jag upp med en slags stolthet. Men vet,
hur man brukade säga sådant der. Naturligtvis hade jag icke så dålig
smak, att jag efter listan öfver mina fel kom med listan öfver mina
förtjenster, så att jag till exempel sade: “Om jag icke har det och
det, så har jag åtminstone det och det”. Jag såg, att hon var rädd,
men jag skonade henne icke; tvärtom, ju ängsligare hon blef, desto
starkare uttryck använde jag. Jag sade henne rent ut, att hon icke
skulle komma att svälta ihjäl; men att hon icke finge räkna på några
fina toiletter, teaterbiljetter eller baler, så vida icke möjligtvis
längre fram, när jag hade uppnått mitt mål. Ju längre jag talade,
desto strängare blef jag. Slutligen tillade jag liksom i förbigående,
att om jag blifvit pantlånare, så var det till följd af vissa
omständigheter och i och för ett särskilt särskildt mål. Jag hade
rätt att tala så; omständigheterna och målet funnos verkligen för
handen.
Vänta, mitt herrskap; jag har hela mitt lif varit den förste att
afsky detta pantlånaryrke, men fastän det kan vara löjligt att stå
och tala mystiskt med sig sjelf, så är det sant, att jag ville hämna
mig på samhället. Det är sant! sant! sant! Derför var det också
orättvist af henne att göra narr af mig på morgonen och säga, att
jag hämnade mig på samhället. Men ser ni, om jag nu rent ut hade
svarat henne: “Ja, jag vill hämna mig på samhället”, så skulle hon
skrattat åt mig, liksom hon gjorde en annan morgon och det hade
också varit i hög grad löjligt. Men en annan sak är att låta några
obestämda antydningar falla, komma fram med en eller annan mystisk
fras, och på det sättet blef det möjligt att uppjaga hennes fantasi.
Dessutom var jag då icke mera rädd för någonting. Jag visste mycket
väl, att den tjocke kryddkrämaren var ändå föraktligare i hennes
ögon än jag, och att jag uppträdde som en slags räddande engel der
nere i porten, – det var jag godt medveten om. Ack ja! allt som är
lumpet, det inser man minsann lätt nog! … Men var det verkligen då
så lumpet, när allt kommer omkring? Hvem kan väl döma i ett sådant
fall? Älskade jag henne icke redan i det ögonblicket?
Vänta litet! Det är klart, att jag icke sade henne en stafvelse om
mina välgerningar, tvärtom, … åh, tvärtom! “Det är jag, som står i
skuld till er, och icke ni till mig.” Det sade jag helt högt – jag
kunde icke låta bli. Och det var kanske dumt, ty jag märkte, hur hon
rynkade pannan. Men i alla fall hade jag vunnit spelet. Nej, vänta
ännu litet… eftersom jag skall röra upp i all denna snusk, så får
jag icke glömma en sista gemenhet. Jag stod och sträckte på mig der
nere i porten, och det var, som om något stigit mig åt huvudet. “Du
är lång, ståtlig, belevad och, utan skryt, en ganska vacker karl.”
Sådana tankar var det, som flögo igenom hjernan på mig …
Naturligtvis svarade hon ja strax der på stället. Men… men jag måste
tillägga, att hon funderade ganska länge, innan hon svarade ja. Hon
stod så tankfull, så tankfull, att jag var tnungen att fråga: “Nå?”
Och jag kunde inte låta bli att tillägga med en fin vändning: “Nå
väl då”,... med ett litet då efter.
“Vänta,” svarade hon, “jag måste öfverlägga”.
Hennes lilla ljuva ansigte var så allvarligt, så allvarligt, att man
kunde läsa hennes själ i det. Och jag började nästan känna mig
förolämpad. “Är det möjligt,” tänkte jag, “att hon kan tveka mellan
mig och kryddkrämaren?” Ack, då begrep jag ännu ingenting! Jag
begrep ingenting, ingenting alls” Icke förr än i dag har jag
begripit något! Jag kommer ihåg, att då jag gick min väg, sprang
Lukeria efter mig och hviskade hastigt: “Gud löne er, herre, för att
ni tar vår kära fröken till er! Men säg det icke åt henne, hon är så
stolt”.
Stolt, – nå, gerna för mig, jag tycker om stolta små flickor; de äro
mera värda än andra, isynnerhet då man är säker på att ha eröfrat
dem, icke sant? Ah, vad vi karlar äro lumpna och otympliga! Jag var
så nöjd med mig sjelf! Tänk er bara, att medan hon stod der tankfull
i porten, innan hon svarade ja, – tänk er, då läste jag med häpnad
följande tanke i hennes ansigte: “Om jag endast har olycka att vänta
på båda hållen, hvarför skulle jag då icke hellre taga den tjocke
kryddkrämaren, så att han en dag kunde komma full hem och piska
ihjäl mig?”
Ja, hvad tror ni? kunde hon icke ha en sådan tanke?
Och nu begriper jag ingenting alls längre! Jag sade nyss, att hon
kunde ha den tanken: Hvilken skulle vara den största olyckan af de
båda? Hvad vore värst, att taga köpmannen eller Goethes ockrare? Det
är frågan!... Hvilken fråga? Och du begriper icke ens det, olycklige?
Der på bordet har du ju svaret! – Men ännu en gång, hvad mig
beträffar, så bryr jag mig icke om det… hvad betyder väl jag?… Och
noga betraktadt, har jag väl någon skuld deri, ja eller nej?
Jag kan icke svara på det. Det är bäst, jag går och lägger mig, –
jag har så ondt i huvudet.
3.
Jag har icke sofvit. Hur skulle jag också kunnat sova? Blodet bultar
ursinnigt i tinningarne på mig. Jag får väl istället fördjupa mig i
de der snuskigheterna igen. Det är gement!... Men det var nästan
ändå värre snusk, det som jag drog upp henne ur… Det måste hon ha
förstått, ha uppskattat min handling till dess fulla värde!...
Det var flere omständigheter, som förmådde mig till detta giftermål,
– bland annat tänkte jag på, att jag var fyrtioett år och hon bara
sexton. Just denna olikhet i ålder förtjuste mig, – det var en
behaglig känsla, mycket behaglig. Jag hade likväl helst velat gifta
mig på engelskt vis med enbart två vittnen – Lukeria skulle blifvit
det ena – och så omedelbart stigit upp i jernvägskupén för att fara
– exempelvis till Moskva, der jag just hade affärer, och stanna der
i fjorton dar. Men det satte hon sig emot, det ville hon icke, och
jag var tvungen att göra min högtidliga uppvaktning hos hennes
fastrar. Jag förärade till och med de båda elaka varelserna hvar
sina hundra rubel och lofvade dem ytterligare presenter, men det
talade jag icke om för henne, för att hon icke skulle känna sig
förolämpad af dessa lumpna detaljer. Fastrarne voro genast idel
sockersöt älskvärdhet. Man afhandlade hemgiften; – hon egde
ingenting, nästan bokstafligen ingenting, och hon ville icke taga
med sig någonting heller. Jag fick henne slutligen att inse, att hon
omöjligt kunde komma utan hemgift… och denna hemgift var det jag,
som skaffade henne! Hvem skulle väl annars kunnat göra det? Men det
är nu icke frågan om mig…
Jag fick henne också att gå in på åtskilliga af mina idéer, för att
hon åtminstone skulle veta, hvar hon hade mig. Jag gjorde mig till
och med alldeles för mycken brådska brådska, tror jag. Hufvudsaken
är, att hon, trots sin förbehållsamhet, strax från början tycktes
mycket angelägen om mitt sällskap, visade mig stor tillgifveenhet
och för var gång ömt kom och mötte mig. Och så talade hon om allt
möjligt för mig, berättade mig ifrigt och oredigt – så förtjusande
barnsligt oredigt – om sin barndom och ungdom, sitt föräldrahem, kom
med en massa historier om sin far och mor. Jag slog kallt vatten på
hennes glada hänryckning. Det var så min idé. Jag mötte hennes
utgjutelser med en tystnad, som visserligen var välvillig… men hon
kände snart det afstånd som skilde oss åt, och den gåta, jag gömde
på. Och jag, jag gjorde allt för att få henne att tro, att jag var
en gåta! Det var endast för den skull, jag begick alla de där
dumheterna, – först och främst visade stränghet: det var med sträng
min, som jag förde henne in i mitt hus. Medan jag gick der i min
sjelfbelåtenhet, hade jag gjort upp ett helt system. Och detta
system hittade jag på alldeles ensam. Jag kunde icke handla
annorlunda, det var, som om en oemotståndlig makt påtvungit mig just
detta förfaringssätt. Hvarför skulle jag också förtala mig sjelf?
Det var ett rationelt system. Nej, hör på nu… om ni vill döma en
menniska, bör ni väl först sätta er in i förhållandena… Hör noga på!
Hur skall jag börja? Det är så svårt, och svårigheten uppstår just
derigenom, att jag vill försöka rättfärdiga mig sjelf. Ser ni,
ungdomen föraktar naturligtvis allt hvad pengar heter, och jag åter
rosade pengarne, höll loftal öfver dem, loftal så långa och varma,
att hon till slut blef alldeles tyst. Hon spärrade upp ögonen, hörde
på, betraktade mig och teg. Ungdomen är ädelsinnad, är det icke så?
Åtminstone är den ungdom, som duger något till, alltid ädelsinnad,
uppbrusande och föga tolerant; så fort någonting icke faller den i
smaken, är den strax framme med sitt förakt. Jag åter ville ju ha
storhet, ville ympa in storheten i hjertat, ja ända in i hjertats
minsta sprittningar! Jag tar ett mycket alldagligt exempel: Hur
kunde jag väl förlika pantlåneriet med en sådan karaktär? Det är
klart, att jag aldrig kom med några direkta hänsyftningar, som
skulle gifvit mig utseende af att vilja rättfärdiga mitt ocker. Jag
handlade, som jag gjorde, af stolthet. Jag fick nästan sjelfva min
tystnad att tala, – det har jag kunnat hela mitt lif. Jag har
upplefvat dramer i min tystnad. Ah, hvad jag har varit olycklig!
Alla ha kastat mig öfver bord, kastat bort och glömt mig, och ingen,
ingen har haft en aning om detta!
Och så kommer denna unga sextonåriga kvinna och
börjar samla upp historier om mig, som hon hör af fege uslingar, och
inbillar sig, att hon vet allt. Och hemligheten låg likväl dold
djupast nere i en mans sinne. Jag sade ingenting, allra minst åt
henne, jag sade ingenting, icke förr än igår… Hvarför sade jag
ingenting? Af högmod. Jag ville, att hon skulle gissa det utan min
hjelp och utan att fästa sig vid några narrars lösa prat; jag ville,
att hon sjelf skulle gissa och förstå, hvad jag var för en man! Det
var ju derför, jag förde henne in i mitt hus, derför att jag ville
tillkämpa hennes oinskränkta aktning, ville se henne böja sig inför
mig och beklaga mig för mina lidanden… Jag trodde mig vara värd så
mycket. Ack, alltjemt mitt olycksaliga högmod! Jag måste ständigt ha
allt eller intet, och det är derför, att jag icke vill veta af någon
half lycka, derför att jag måste ha allt, som jag blef tvungen att
handla på det sättet. Jag sade för mig sjelf: “Men förstå mig då och
högakta mig!” Ty ni måste medge, att om jag sjelf hade gifvit henne
några förklaringar eller låtit henne få sådana på omvägar, om jag
gjort anspråk på hennes aktning, så skulle det varit som att tigga
henne om en allmosa… För resten… hvad tjenar det till att rifva upp
allt igen?
Ah, dumt, dumt, hundrafaldt dumt! Jag utvecklade för henne kort och
hårdt (ack ja, hårdt!) i två ord, hurusom det ungdomliga ädelmodet
nog var en mycket vacker sak, men att det icke var värdt en half
kopek an gång. Och hvarför är det ungdomliga ädelmodet så litet
värdt? Jo, derför att det icke kostar dem något, derför att de ega
det, innen de ha lefvat. Alla de där känslorna äro, så att säga,
någonting som vanligtvis följer med de första lifsintrycken. Försök
bara att omsätta dem i handling, så får ni se. Det är lätt att vara
ädelmodig, när det ingenting kostar.
Till och med att ge sitt lif, betyder så litet, –
hela er sjelfuppoffriung är ingenting annat än en svallning i blodet
och ett öfvermått af livskrafter. Ni törstar endast efter
handlingens skönhet, säger ni? Ack nej, det gör ni minsann icke!
Välj er då en svår, ihållande sjelfuppoffring, som försiggår i
obemärkt tystnad, utan uppseende, mött af hån och förtal, der det
endast fordras offer och icke ges någon ära, – åh, ni som strålar i
er egen förträfflighet, eller ni som kallas för usling, fastän ni är
den bästa menniska på jorden, åh, pröfva då en gång på med ett
sådant hjeltemod!... Ni ryggar tillbaka… Men jag, jag har lefvat
under trycket af det hjeltemodet hela mitt lif…
I början kämpade hon förbittradt emot, men sedan bragtes hon
småningom till tystnad, till fullständig tystnad. Endast hennes ögon
lyssnade ännu, allt uppmärksammare och större, stora af fasa. Och…
och icke nog med det, jag såg också ett misstroget, inbundet, elakt
leende spira fram på hennes läppar. Det var med det leendet, som hon
trängde in i mitt hus. Det är sant, att hon då icke längre hade
någon annan tillflyktsort.
4.
Hvem var det, som först började?
Ingen. Det började af sig sjelft, och det nästan strax. Jag sade
nyss, att jag tog emot henne i mitt hem med sträng uppsyn, men efter
de första dagarne blef jag likväl vänligare. Under vår förlofning
hade jag förberedt henne på, att hon skulle taga emot panterna och
lemna ut pengarne för dem. Hon kom icke med någon invändning, – lägg
märke till det! – tvärtom tog hon genast ifrigt ihop med arbetet.
Våningen och möblemanget voro de samma som förr. Två rum, en stor
sal, delad midt itu af disken, och en sängkammare för oss. Möblerna
voro tarfliga, ännu tarfligare än hos fastrarna. Mitt glasskåp med
helgonbilderna och lampan hängde ute i salen, som tjenade till
kontor; inne i det andra rummet stod min bokhylla med några böcker
och mitt skrifbord. Nycklarne hade jag. En säng, bord och stolar.
Jag hade låtit min fästmö förstå, att utgifterna för hushållet,
d.v.s. mat åt mig, henne och Lukeria, som jag tagit till oss, icke
fingo öfverstiga en rubel om dagen. “Jag måste spara ihop
tretiotusen rubel på tre år, annars kan det icke kallas att förtjena
pengar.”
Hon gjorde icke något motstånd, och jag ökade då
sjelfmant upp summan med tretio kopek. På samma sätt var det med
teatern. Jag hade sagt min fästmö, att vi icke alls skulle komma att
gå på teatern, och likväl bestämde jag sedermera, att vi skulle gå
en gång i månaden och äfven kosta på oss ordentliga platser, nere på
parkett. Vi voro der tre gånger tillsammans och sågo … “Jagten efter
lyckan” och “Périchole”, tror jag det var … men det kan då göra
detsamma … Vi gingo dit utan att talas vid, och utan att talas vid
återvände vi hem. Hvarför, ack, hvarför talades vi aldrig vid?
Under den första tiden var det ingen oenighet oss emellan, men
tystnaden fans der redan.
Jag kommer ihåg… Hon brukade se på mig i smyg, och då jag märkte
det, fördubblade jag min tystlåtenhet. Det var för resten från mig,
som tystnaden kom, och icke från henne … En eller två gånger gjorde
hon ett försök att trycka mig i sina armar. Men som dessa ansatser
voro sjukliga och hysteriska och jag endast sätter värde på sanna
fröjder, hvilka hvila på ömsesidig aktning, så mottog jag hennes
smekningar med köld. Och jag gjorde rätt: dagen efter hvarje sådant
ömhetsutbrott blefvo vi alltid oense … nej, icke precist oense, men
tystnaden kom igen med ökad envishet, och hennes min blef allt mer
och mer utmanande.
Trots och uppstudsighet, – det var, hvad som stod att läsa i hennes
ögon. Men på samma gång var hon också alldeles maktlös. Ja, hennes
milda ansigte antog ett allt mer utmanande uttryck. Jag började bli
henne motbjudande. Åh, jag har nog studerat det! Hon var bestämdt
ofta alldeles ifrån sig … Hur kunde det annars komma sig, att hon,
som kort förut varit tvungen att ligga och skura gofven i ett
eländigt kyffe, så fort fick afsmak för ett annat fattigt hem?
Ser ni, hos oss var det icke fattigdom, utan sparsamhet, och när det
gälde, kunde jag också slå till på stort, till exempel i fråga om
linne eller kläder. Jag trodde alltid, att en man, som vårdade sitt
yttre, måste behaga en kvinna. För öfrigt hade hon ingenting alls
emot fattigdomen, det var bara snålheten. “Vi hade nog båda hvar
sitt särskilda mål och en stark karaktär.” Helt tvärt vägrade hon
att följa med på teatern vidare, och det ironiska draget kring
munnen blef skarpare … Och jag … min tystnad växte och växte …
Bör jag icke söka rättfärdiga mig? Den ömma punkten, det var just
pantlåneaffären, icke sant? Nå, jag visste mycket väl, det ber jag
er tro, att en sextonårs kvinna icke kan förmå sig att vara en man
fullständigt underdånig. Kvinnan har ingen originalitet, och det är
ett axiom. – ännu i denna stund är det ett axiom för mig. Det
förändrar ingenting till saken, att hon ligger utsträckt der på
bordet, ...hvad som är sant, det är sant, och icke ens Stuart Mill
kan göra något åt det. Och en kvinna, som älskar, – åh, en kvinna
som älskar! hon förgudar allt hos den älskade, till och med hans
laster och brott. Han kan icke sjelf finna på så må många ursäkter
för sina fel som hon. Det är ädelmodigt, men det är icke originellt.
Det är denna brist på originalitet, som störtat kvinnan. Och jag
frågar än en gång, hvad bevisar det, att hon ligger der på bordet?
Är det kanske något originellt i att ligga der? Åh, åh!
Hör på, jag var då nästan öfvertygad om hennes kärlek, hon sökte
mitt sällskap, hon kastade sig om min hals, – var det icke därför,
att hon älskade eller ville älska? Ja, det var just saken: hon hade
en lidelsefull längtan efter att älska, hon sökte kärlek, och
olyckan med mig var, att jag icke begått något brott, som hon kunde
förhärliga. Ni säger “pantlånare!” och alla säga: “pantlånare!” nå,
än sedan? det hade sina orsaker, att en af de ädelmodigaste
menniskor på jorden, blef pantlånare. Ser ni, mitt herrskap, det
fins tankar … det vill säga, ser ni, att om man uttryckte vissa
tankar i ord, så skulle det låta så förfärligt dumt.Jag skulle
skämmas … för hvad? För ingenting. För att vi alla äro några lumpna
varelser, som icke kunna tåla vid sanningen.
Eller jag vet icke för resten … jag sade nyss “en
af de ädelmodigaste menniskor”, – det är ju att skratta åt, men ändå
är det sant, sant – rena sanningen! Ja, jag hade rätt den gången att
vilja betrygga min framtid och grunda denna affär: “Ni ha förskjutit
mig, ni menniskor; ni ha jagat bort mig med er föraktfulla tystnad;
min lidelsefulla åtrå ha ni mött med en dödlig förolämpning, som
nedtyngt hela mitt lif, – jag hade derför rättighet att uppresa en
mur mellan oss, samla dessa trettiotusen rubel och sluta mitt lif
borta i någon undangömd vrå aff Krim vid svarta hafvets strand på
ett berg, midt bland vinplanteringarna på mina egor, som jag
förvärfvat för dessa tretiotusen rubel – först och främst långt från
er alla, men utan bitterhet emot er, med själen fyld af ett högt
ideal, med en älskande hustru vid min sida, och, om Gud så tillåtit,
en familj omkring mig, samt med hjertat öppet för mina likars nöd.”
Jag gjorde väl i att behålla detta för mig sjelf, ty det skulle ju
varit höjden af dumhet att säga det åt henne. Der har ni orsaken
till min stolta tystnad, det var derför, vi lefde sida vid sida utan
att ens öppna munnen. Hvad skulle hon väl kunnat förstå? Sexton år,
nästan ett barn… hvad fattade hon af mina försvarsgrunder, mina
lidanden? Hon med sin rättrådighet, sin ringa kännedom om lifvet,
sina ungdomliga, ogrundade åsigter och sitt varma hjertas kortsynta
lättrogenhet … Det värsta af allt var naturligtvsi
pantlåneinrättningen. – Men gjorde jag då så mycket ondt med denna
inrättning, och såg hon då icke, att jag nöjde mig med en måttlig
vinst? – Ack, sanningen är grym här på jorden! Hennes förnämsta
behag, den himmelska mildheten i hennes väsen, var ett outhärdligt
tyranni för mitt hjerta, en tortyr! Jag skulle förtala mig sjelf, om
jag utelemnade detta; älskade jag henne kanske icke? Tror ni, att
jag icke älskade henne? Hvem kan säga, att jag icke älskade henne?
Åh, ser ni, det var alltsammans en svekfull ironi af ödet och
naturen!
Vi äro förbannade; menniskolifvet i allmänhet är
en enda stor förbannelse, och mitt lif mer än någon annans! Nu inser
jag mitt misstag!... Det fans några enkla punkter … Nej, allt var
klart, min plan var klar som dagen: “Innesluta mig i en sträng,
värdig tystnad,, neka mig sjelf hvarje moralisk tröst. Lida i
tysthet”. Och jag har utfört min plan, – jag har icke ljugit för mig
sjelf! “Hon skall sjelf inse längre fram,” tänkte jag, “att det låg
ädelmod häri. Hon har icke förstått att bli det varse ännu, men då
hon upptäcker det, ifall hon någonsin gör det, skall hon uppskatta
det tiofaldt mera, och då skall hon falla på knä för mig med
hopknäpta händer.” Se, det var min tanke. Men jaag har visst glömt
eller uraktlåtit något. Jag har icke lyckats uppnå någonting … men
nog om det, nog… Hvem skall jag nu be om förlåtelse? – allt är slut,
slut… Mod, karl! Bevara din stolthet, – det är icke du, som är den
skyldige!
Ja, jag vill säga sanningen, rent ut, jag frugtar icke att se den i
ögonen: det var hon som hade orätt, det var hon, som hade orätt! ...
5.
Våra första tvister kommo sig alltså af, att hon ville ha pengarne
om hand och ge ut dem utan ringaste kontroll, samt notera panterna,
som folk kom för att låna på, till ett alltför högt värde. Två
gånger inlät hon sig i gräl med mig om den saken. Jag ville icke ge
efter. Det var då, som kaptensenkan uppträdde.
En gammal officersenka infann sig en vacker dag med en medaljong,
som hon hade efter sin man. Ett minne, förstår ni. Jag gaf henne
tretio rubel. Gumman började på att snyfta och tigga, att vi skulle
behålla hennes pant. Det förstås af sig sjelft, att vi behöll den.
Så fem dagar efteråt kommer hon igen och ber att få byta medaljongen
mot ett armband, som knapt var värdt åtta rubel. Naturligtvis säger
jag nej. Antagligen såg hon likväl den gången något i min hustrus
ögon, ty hon kom igen, medan jag var borta och bytet gick för sig.
Jag fick veta det samma dag; jag uppträdde med bestämdhet och talade
förnuftigt med henne. Hon satt på sängen, och under det jag talade,
stirrade hon ner i golfvet och slog takt med tåspetsen, som hon ofta
brukade; hennes elaka småleende sväfvade kring hennes läppar. Jag
förklarade henne derpå kallt, utan att höja rösten, att pengarne
voro mina, och att jag hade rätt att se lifvet på mitt sätt. Jag
påminde henne om, att jag ingenting dolt för henne den dag, då jag
lät henne inträda i min tillvaro.
Hon for häftigt upp, skälfvande i hela kroppen, och kan ni tänka er,
i sitt raseri började hon till och med stampa i golfvet. Ett vildt
djur. Ett anfall. Ett vildt djur som fått ett anfall. Jag blef så
häpen, att jag stod som förstenad, – jag väntade mig icke en sådan
våldsamhet. Men jag tappade likväl icke hufvudet, utan underrättade
henne helt lugnt om, att hon för framtiden icke vidare hade att
befatta sig med mina affärer. Hon skrattade mig midt upp i asigtet
och lemnade rummet. Hon hade icke rättighet att gå ut någonstans
utan mig, det hade vi kommit överens om redan under vår
förlofningstid. Jag stängde mitt kontor och begaf mig till fastrarna.
Efter mitt giftermål hade jag afbrutit alla förbindelser med dem, vi
gingo icke till dem, och de kommo icke till oss.
Jag fick höra, att hon redan före mig varit hos fastrarna. De
lyssnade nyfiket till min berättelse, började skratta och sade: “Det
var bra gjordt!” Jag var beredd på deras stickord och köpte genast
för hundra rubel, tjugofem kontant, den yngsta af fastrarna. Två
dagar efteråt kommer hon till mig och säger: “En officer, vid namn
Efimovitsch, en af edra f.d. egimentskamrater, är inblandad i
saken”. Jag blef mycket förvånad. Denne Efimovitsch var den man, som
gjort mig mest ondt av alla i hela armén. En månad förut hade han
helt fräckt kommit in på kontoret ett par gånger under förevändning
att låna på något. Jag mindes, att han under dessa sina besök gett
sig till att skratta och skämta med henne.
Då uppträdde jag och förbjöd honom i anledning af
vår forna bekantskap att ännu en gång sätta sin fot i mitt hus. Jag
hade då icke sett något vidare i saken än karlens oförskämdhet. Men
nu kommer fastern och berättar, att de redan stämt möte, och att en
af hans goda väninnor, Julia Samsonova, enka efter en öfverste,
dervidlag tjenat som mellanhand. “Det är till henne, som er hustru
går.”
Jag vill fatta mig kort. Historien kostade mig trehundra rubel.
Efter fyrtioåtta timmar var handeln afslutad; man skulle gömma mig i
ett angränsande rum, hvarifrån jag kunde lyssna till min hustrus och
Efimovitschs samtal, första gången de träffades. Dagen förut egde
ett uppträde rum oss emellan, som visserligen var kort, men ganska
betydelsefullt för mig. Hon kom hem på kvällen, satte sig på sängen
och betraktade mig ironiskt, i det hon slog takt med foten mot
mattan. Det kom plötsligt för mig, att hon under de sista fjorton
dagarne varit sig alldeles olik; man kan rent af säga, att hennes
karaktär blifvit afvigvrängd som en handske. Jag hade framför mig en
häftig, trätlysten varelse, icke precist oförskämd, men bragt ur
jemvigten och begifven på att ställa till förtret.
Hennes medfödda mildhet höll henne likväl ännu en
smula tillbaka. Då en sådan natur uppreser sig i trots och olydnad,
märker man – om det också går öfver alla gränser, – likväl tydligt
ansträngningen, märker man – om det också går öfver alla gränser, –
likväl tydligt ansträngningen, märker hur svårt den har att
öfvervinna sin ursprungliga hederlighet och blyghet. Och det är
också derför, som dylika naturer gå längre än hvad som är tillåtet,
ja, så långt att man knapt kan tro sina egna ögon. En förderfvad och
förhärdad menniska går deremot vida saktare till väga. Hon handlar
ännu sämre, men hon iakttager noga konvenansen och den goda tonens
fordringar och kan derigenom göra anspråk på att bedraga folk.
“Är det sant, att ni blifvit bortkörd från regimentet, derför att ni
var rädd att duellera?” frågade hon mig plötsligt midt upp i
ansigtet, och hennes ögon gnistrade.
“Det är sant; på en sammankomst bestäm,de officerarne, att jag
skulle lägga in om mitt afsked, hvilket jag för öfrigt redan var
besluten att göra.”
“Ni blef bortkörd som en feg stackare?”
“Ja, de förklarade mig feg. Men det var icke af feghet, som jag
skulle lägga in om mitt afsked, som jag vägrade att slåss; det var
derför, att jag icke ville lyda deras tyranniska maktspråk och
begära upprättelse, när jag icke kände mig förolämpad. Ni skall veta,”
kunde jag icke låta bli att tillägga, “ni skall veta, att det
erfordas vida mera mod att uppresa sig mot ett dylikt tyranni och
bära följderna af denna sin handling än att duellera med hvem det
vara må.”
Det var mig omöjligt att återhålla dessa ord, – jag måste försvara
mig. Hon väntade bara på det, – denna nya förödmjukelse var just,
hvad hon hoppats. Hon brast ut i ett hånfullt skratt.
“Är det sant, att ni i tre års tid strukit omkring på gatorna och
tiggt, samt tillbringat edra nätter under biljarder och sådant?”
“Ja, jag har också legat i natthärbärgena på Sennaja. Det är sant
alltsammans. Jag har upplefvat mycket nöd och elände efter mitt
utträde ur regimentet, men jag har aldrig gjort något vanhederligt.
Jag var sjelf den förste att afsky mitt lefnadssätt. Men min
förtviflade ställning hade försvagat min vilja och förslöat mitt
sinne. Nu är det öfverståndet…”
“Ja, nu är ni ju en personlighet,... en stor finanskarl!”
Ständigt hänsyftningar på min pantlåneaffär!” Men jag förstod att
beherska mig. Jag såg, att hon bara längtade efter att ytterligare
få förödmjuka mig, och jag gaf henne icke vidare någon anledning. En
kund ringde i detsamma mycket lägligt på dörren, och jag gick ut i
kontoret. En timme senare tog hon på sig för att gå ut, och då hon
kom förbi mig, stannade hon och sade:
“Ni talade icke om någonting af allt detta före bröllopet?”
Jag svarade icke, och hon gick.
Dagen derpå befann jag mig alltså i det omtalade rummet och stod och
lyssnade vid dörren – det var mitt öde, som skulle afgöras. Jag hade
en revolver i fickan. Hon satt vid ett bord med ytterkläderna på,
och Efimovitsch stod bredvid och gjorde sig till för henne. Nå väl,
nu inträffade – och det är till min egen heder jag säger det – nu
inträffade, precist vad jag anat och förutsett, utan att sjelf vara
fullt medveten om det. Jag vet icke, om jag lyckas göra mig riktigt
förstådd…
Hvad som inträffade var följande. I en hel timmes tid stod jag och
lyssnade, och i en hel timmes tid var jag vittne till kampen mellan
den ädlaste kvinnliga varelse och en lättfärdig, lastbar, enfaldig
och lågsinnad skurk. Och hvarifrån, tänkte jag förvånad, hvarifrån
tar denna milda, okonstlade, tysta lilla flicka förmågan att kämpa
på ett sådant sätt? Den spirituellaste komediförfattare skulle icke
kunna skrifva en sådan scen eller skildra så lefvande, hur dygdens
oskyldiga gäckeri och rena skratt tvingar lasten att stå der med
skammen. Hon var så glänsande i hennes utfall, så träffande i sina
blixtsnabba svar, så sann i sina omdömen, och på samma gång så
jungfruligt oskyldig!
Hans kärleksförklaringar, hans stora gester, hans
bedyranden, allt narrade henne i skratt. Officern, som kommit dit i
orena afsigter och icke väntat sig ett sådant motstånd, var alldeles
tillintetgjord. Jag hade kunnat tro, att alltsammans endast var ett
grovt kokotteri, – en förderfvad, men spirituel kvinnas sätt att
göra sig kostbar, – men nej, sanningen strålade fram, klar som
solen, det var omöjligt att tvifla. Det var endast af ett våldsamt,
missledt hat till mig, som det oerfarna barnet låtit förleda sig
till detta möte, och då det kom till afgörandet, öppnades hennes
ögon. Hon var upphetsad och förvirrad och ville på allt sätt
förolämpa mig, det var saken; men fastän hon kunnat ge sig in i ett
dylikt äfventyr, var dess smuts och osedlighet för mycket för henne.
Hur skulle väl ett så rent och fläckfritt väsen
kunnat röna någon inverkan af den utsväfvade narren Efimovitschs
förförelsekonster? Han uppnådde endast att bli utskrattad. Sanningen
bröt sig fram ur hennes själ, och vreden lade hånet på hennes läppar.
Den eländige stackaren blef till slut alldeles förbryllad, han satt
der med mörk uppsyn och mumlade enstafviga svar, så att jag började
frukta, att han i sin låga hämdkänsla skulle förolämpa henne. Ocdh
låt mig ännu en gång säga det till min heder, jag bevittnade detta
uppträde nästan utan ett spår af förvåning, som om jag känt till det
på förhand. Jag gick dit som för att se ett spektakel, utan att
sätta tro till anklagelserna, ehuru det visserligen är sant, att jag
hade en revolver med mig. Och kunde jag väl tro henne vara en annan
än sig sjelf? Hvarför älskade jag henne väl? Hvarför brydde jag mig
om hela saken? Hvarför hade jag gift mig med henne? Ack ja, i det
ögonblicket fick jag visserligen bevis på, att hon hatade mig, men
jag blef också övertygad om hennes oskuld.
Plötsligt gjorde jag slut på uppträdet genom att öppna dörren.
Efimovitsch for förskräckt upp, jag tog hennes hand och tillsade
henne att följa med mig. Efimovitsch återvann snart sin fattning och
började gapskratta.
“Ja, mot en äkta mans heliga rättigheter är jag maktlös,” sade han,
“tag henne med er för all del, var så god! Och kom ihåg,” ropade han
efter mig, “att fastän en hederlig karl icke gerna kan slåss med er,
så vill jag likväl för er frus skull ställa mig till ert förfogande
… så till vida ni skulle töras på det…”
“Ni hör?” sade jag, i det jag ett ögonblick hejdade henne i dörren.
Sedan icke ett ord vidare under hela vägen. Jag höll henne i handen;
hon gjorde icke något motstånd, tvärtom tycktes hon alldeles
förstenad, men det varade endast, tills vi kommit hem till oss. Der
satte hon sig på en stol och betraktade mig stint. Hon var ytterligt
blek, men hennes läppar krusades snart af det vanliga ironiska
leendet, och ögonen återfngo sitt kalla och trotsiga uttryck.
Hon väntade på fullt allvar, att jag skulle skjuta
henne med revolvern. Stillatigande tog jag den upp ur fickan och
lade den på bordet. Hennes ögon irrade oupphörligt från revolvern
till mig. – Lägg märke till, att hon många gånger förr sett detta
vapen, jag hade det alltid laddat för min affärs skul. Vid denna tid
hade jag bestämt mig för att hvarken ha någon hund eller stor, stark
betjent som Mozer. Hos mig är det kokerskan, som öppnar åt kunderna.
Men i vårt yrke kan man inte vara utan något slags försvar, och
derför hade jag alltid min revolver laddad. Första dagen som hon
tillbragte i mitt hus, tycktes hon mycket intresserad af revolvern,
bad mig förklara henne mekanismen och sättet att handtera den; jag
gjorde så, och en gång måste jag till och med enträget be henne låta
bli att skjuta till måls med den. – Lägg märke till det! –
Utan att bry mig om hennes olycksbådande min, lade jag mig halft
påklädd till sängs. Jag var mycket trött, klockan var nära elfva. I
ungefär en timmes tid satt hon orörlig på samma ställe, derpå blåste
hon ut ljuset och kastade sig ner på soffan, utan att kläda af sig.
Det var första gången, som vi icke lågo tillsammans, – lägg märke
till det också – –
6.
Nu kommer ett förfärligt minne…
Jag vaknade på morgonen mellan sju och åtta, tänker jag. Det var
redan nästan full dager i rummet. Jag var med ens alldeles vaken,
hade fullkomligt reda på mig och öppnade genast ögonen. Hon stod vid
bordet och höll revolvern i sina händer. Hon märkte icke, att jag
såg på henne; hon visste icke, att jag var vaken och betraktade
henne. Plötsligt ser jag henne komma fram till mig med vapnet i
handen. Jag sluter hastigt ögonen och låtsar vara djupt insomnad.
Hon kommer tätt intill sängen och stannar framför mig. Jag hörde
alltsammans. Det var alldeles tyst, men jag hörde tystnaden. I
detsamma känner jag en lätt krampryckning i ena ögonlocket, och
plötsligt, mot min vilja, oemotståndligt öppna sig mina ögon… Hon
betraktade mig oafvändt; revolvermynningen var redan alldeles vid
min tinning, våra blickar möttes… det var endast som en blixt. Jag
tvang mig att åter sluta ögonlocken, och samlade all min viljekraft,
gjorde jag det fasta beslutet att icke mera röra mig och icke mera
öppna ögonen, hvad som än måtte komma att inträffa.
Det kan hända, att en djupt insomnad menniska öppnar ögonen och till
och med ett ögonblick lyfter upp huvudet för att, som det tycks,
blicka ut i rummet, men så strax igen lägger ned hufvudet på
örngottskudden och somnar på nytt, fullständigt omedveten om
alltsammans. Då jag mött hennes blick och känt vapnet mot min
tinning, hade jag fällt ned ögonlocken igen utan att göra någon
annan rörelse, som om jag låge i djup sömn. Hon kunde strängt taget
tro, att jag verkligen sof, och att jag ingenting hade sett. Så
mycket mer som det var alldeles otroligt, att jag skulle slutit till
ögonen i en sådan stund, ifall jag sett och förstått något.
Ja, det var otroligt. Men hon kunde också ana sig till sanningen ...
Denna tanke lyste helt tvärt upp i mitt medvetande. Åh, en sådan
hvirfvel af tankar och känsloförnimmelser, som inom mindre än en
sekund for igenom mitt sinne! Menniskotankens elektriska kraft är
förundransvärd! Ifall hon gissat sig till sanningen, tänkte jag,
ifall hon vet, att jag icke sofver, så skall mitt dödsförakt
imponera på henne, och hennes hand kanske neka att lyda henne; under
påverkan af ett nytt och ovanligt intryck kan hon hejda sig i
utförandet af sin afsigt. Man vet, att en person, som står uppe på
någon höjd, drages mot afgrunden af en oemotståndlig makt. Jag tror,
att många sjelfmord och förbrytelser blifvit begångna, bara derför
att man redan hade vapnet i handen. Det är också en afgrund, en
fyrtiofem graders sluttning, hvilken man omöjligt kan låta bli att
halka utför. Det är någonting, som rent af drifver en att röra vid
hanen. Men om hon trodde, att jag sett allt, att jag visste allt,
och att jag stillatigande afvaktade döden från hennes hand, så kunde
denna tro ännu hejda henne på branten.
Tystnaden förlängdes. Jag kände det kalla jernet tätt invid mitt
hårfäste. Frågar ni, om jag säkert hoppades att komma undan, så
svarar jag, att jag vid Gud icke mer hade något hopp. Utsigten till
räddning var kanske en på hundra. Hvarför afvaktade jag då döden? I
min tur frågar jag: Hvad brydde jag mig om lifvet, då hon, som var
mig så kär, kunde vilja beröfva mig det? Och dessutom kände jag,
kände med hela min själs styrka, att här gälde det en kamp mellan
oss, en duell på lif och död, antagen af den man, som ännu
föregående afton kallats en feg usling, samme fege usling, som förr
blifvit bortkörd från regimentet! Jag kände det, och hon visste det
också, ifall hon gissat, att jag icke sof.
Kanske är allt detta icke fullt sanningsenligt, kanske tänkte jag
det icke då, men det måste i alla fall ha varit så, utan att jag
tänkte på det, ty sedan dess har jag icke gjort annat än tänkt på
det hvarje timme af mitt lif.
Ni frågar mig, hvarför jag icke sökte rädda henne från att begå ett
mord?
Åh, tusen gånger sedan dess har jag gjort mig sjelf den frågan, för
hvar gång som jag med en kall rysning påmint mig detta ögonblick.
Men saken var, att min själ då svämmade öfver af mörk förtviflan. Jag
höll sjelf på att dö, jag stod på grafvens rand; hur skulle jag då
kunnat tänka på att rädda en annan? Och hur ens våga försäkra, att
jag skulle haft vilja att rädda någon? Hvem vet, hvad jag var i
stånd att tänka på i det ögonblicket?
Mitt blod sjöd, tiden gick, tystnaden var olycksbådande. Hon stod
alltjemt orörlig vid min hufvudgård, men så... plötsligt... spratt
jag till af hopp! Jag öppnade ögonen, – hon var icke längre i rummet.
Jag steg upp: jag hade segrat... hon var besegrad för alltid!
Jag gick ut till samovaren; den stod alltid i yttre rummet, och det
var hon, som skänkte i te. Jag satte mig vid bordet och tog tyst
emot glaset, som hon räckte mig. Jag lät fem minuter förgå, innan
jag såg på henne. Hon var förfärligt blek, ännu blekare än kvällen
förut, och höll ögonen fästade på mig. Och plötsligt... plötsligt...
då hon märkte, att jag också såg på henne . .. gled ett blekt
småleende öfver hennnes bleka läppar, och det kom ett ängsligt
frågande uttryck i hennes ögon...
“Hon tviflar ännu“, tänkte jag, “hon undrar: vet
han, eller vet han icke? Såg han, eller såg han icke?“ Jag vände
bort ögonen med likgiltig min. Efter teet gick jag ut, ner till
torget och köpte der en jernsäng och en skärm. När jag kom hem, lät
jag sätta in sängen i sofrummet bakom skärmen. Sängen var för henne,
men jag talade icke med henne derom. Denna säng lät henne utan
vidare förklaringar förstå, att jag sett allt, att jag visste allt
och icke längre hyste ringaste tvifvel. Under natten hade jag som
vanligt revolvern liggande framme på bordet. På kvällen lade hon sig
utan att säga ett ord i den nya sängen. Värt äktenskap var upplöst;
hon var bsegrad och hade icke fått förlåtelse. Under natten yrade
hon, och nästa morgon låg hon i full feber. I sex veckors tid var
hon sängliggande.
7.
Lukeria kom nyss och underrättade mig om, att hon ämnar lemna mig
omedelbart efter begrafningen. Jag har nu under en hel timme velat
bedja, men måste uppge försöket redan efter fem minuter; det är
derför, att jag tänker på annat, jag är rof för en massa sjukliga
tankar, – mitt hufvud är sjukt. Hvarför då bedja? Det vore en synd!
Det är också underligt, att jag icke kan sofva; midt i den största
sorg kan man alltid sofva, så fort endast den första våldsamma
smärtan gått öfver. Det påstås, att personer, som blifvit dömda till
döden, sofva mycket godt sin sista natt. Det är för resten både
nödvändigt och naturligt, annars skulle ju krafterna svika dem...
Jag lade mig ett tag på soffan der, men jag kunde icke somna.
Under de sex veckor, som hennes sjukdom varade, vårdades hon af oss
tre, mig, Lukeria och en erfaren sjuksköterska från hospitalet, som
jag endast kan ha loford för. Jag sparade icke på pengarna, jag
ville tvärtom ge ut så mycket som möjligt för hennes skull; Schreder,
doktorn, som jag tillkallat, fick tio rubel för hvarje besök. När
hon återkom till sans, började jag hålla mig litet mera ifrån henne.
Men hvarför fördjupar jag mig egentligen i alla dessa enskildheter?
Då hon åter var på benen, intog hon tyst och stilla sin plats i en
vrå af rummet, vid ett bord, som jag köpt åt henne...
Ja, det är sant, vi iakttogo båda en fullständig
tystnad... Likväl började vi småningom säga hvarandra några ord
angående likgiltiga ting. Jag bemödade mig naturligtvis att icke
vara mångordig, och jag såg, att hon å sin sida kände ett behof af
att icke säga mer än det strängt nödvändiga. Det tycktes mig helt
naturligt. “Hon är ännu alltför upprörd och nedtryckt,“ tänkte jag,
“man måste lemna henne tid att glömma och vänja sig vid sin
ställning.“ Alltså tego vi, men jag förberedde derunder ständigt och
jemt den hållning, jag ämnade intaga mot henne i framtiden. Jag
trodde, hon gjorde på samma. sätt, och det låg något förfärligt
intressant för mig i att söka gissa: Hvad tänker hon väl på just i
detta ögonblick?
Jag upprepar det: ingen vet, hvad jag har lidit och gråtit under
hennes sjukdom. Men jag grät i tysthet, och mina snyftningar dolde
jag i mitt hjerta för alla, till och med för Lukeria. Jag kunde icke
föreställa mig, jag kunde icke fatta, att hon skulle dö, utan att ha
fått veta något. Och då faran var öfver, då hon återfått sin helsa,
mins jag, att jag mycket snart lugnade mig fullständigt. Och icke
nog med det, utan jag beslöt också att uppskjuta ordnandet af vår
framtid till en så långt aflägsen tidpunkt som möjligt och tills
vidare låta allt vara, som det var. Ja, det var något särskildt,
besynnerligt åt mig, – jag kan icke förklara det vidare. Jag hade
segrat, och blotta medvetandet om detta var nog för mig. På det
viset förflöt hela vintern. Åh, under hela denna vinter kände jag mig
så nöjd som aldrig förr.
Ser ni, en förfärlig omständighet har haft inflytande på mitt lif
ända till denna gräsliga olycka med min hustru; hvad som tryckte mig
hvarje dag, hvarje timme, det var förlusten af mitt rykte, mitt
afsked från regimentet. Det var en tyrannisk orättvisa, som störtat
mig. Det är sant, att jag icke var omtyckt af mina kamrater till
följd af min inbundna och kanske löjliga karaktär; det är ju alltid
så, att hvad vi ega inom oss af ädla och upphöjda känslor, anses
löjligt af kamraterna. Ingen har någonsin tyckt om mig, icke ens i
skolan. Öfverallt och alltid har jag endast mötts af ovilja.
Till och med Lukeria kan icke tåla mig. Vid
regimentet var det likväl en slump, som var enda orsaken till den
afsky, jag väckte, och denna afsky hade också alla de utmärkande
egenskaperna för dylika tilllälligheter. Jag säger detta för att
visa, att ingenting är mera förolämpande, mera outhärdligt än att
störtas af en slump, af en händelse som kunnat låta bli att inträffa,
af ett olycksaligt sammanträffande af omständigheter, som kunnat gå
alldeles spårlöst förbi... för en tänkande varelse ligger det något
förnedrande i detta. Hvad som händt mig var följande:
En kväll på teatern hade jag lemnat min plats under en mellanakt för
att gå in i buffeten. En viss husarofficer, vid namn A-f, kom också
in dit och började högljudt berätta för de närvarande officerarne,
att kapten Besumtsef, en af mina regimentskamrater, ställt till
någon skandal ute i korridoren, och “att han tycktes vara full”. Det
var hvarken sant det ena eller det andra, men olyckligtvis blef det
icke vidare tal om den saken, utan officerarne började prata om
annat, och dervid stannade det. Men dagen derpå spreds historien
inom regimentet, och man sade, att jag ensam af alla kamraterna
befunnit mig i buffeten, då A-f talat illa om kapten Besumtsef, och
att jag bort blanda mig i saken och bringa honom till tystnad. Af
hvad anledning skulle jag gjort det?
Om Besumtset och A-f hade något personligt sig
emellan, så var det deras affär och angick icke mig. Officerarne
ansägo likväl, att detta icke var någon privat afär, utan att det
rörde hela kårens ära, och att jag genom mitt uppförande i buffeten
visat officerarne af de andra regimentena och den öfriga publiken,
att det inom vårt regimente kunde finnas vissa officerare, som voro
allt annat än ömtåliga om sin egen och kärens ära.
Jag åter kunde icke gå in på en sådan uppfattning. Man lät mig veta,
att jag ännu kunde reparera alltsammans, om jag, fastän det var i
senaste laget, ville utmana A-f. Jag vägrade, och som jag befann mig
i stor upphetsning, var jag temligen högdragen i min vägran. Jag
begärde genast mitt afsked, och det var hela historien.
Jag drog mig tillbaka med stolthet, men i grund och botten var jag
djupt nedtryckt. Hela min viljekraft, hela min tankeförmåga var som
förintad. Just vid denna tid förlorade min svåger i Moskva hela sin
förmögenhet och min dessutom. Det var icke mycket, men jag stod
derigenom alldeles utan tillgångar. Jag hade ju kunnat få någon
civil anställning, men det ville jag icke. Efter att ha burit en
glänsande uniform, kunde jag icke visa mig någontädes som en simpel
jernvägstjensteman. Skulle det nu en gång vara skam och vanära, så
föredrog jag att falla riktigt djupt; det lägsta tycktes mig det
bästa, och jag valde också det allra lägsta. Och så följa tre är af
bittra minnen, hvaribland icke ens natthärbergena saknas. För ett
och ett halft år sedan dog i Moskva en gammal rik gumma, som varit
min gudmor, och som helt oväntadt också kom ihåg mig i sitt
testamente med en summa af tretusen rubel. Jag började fundera, och
inom ett ögonblick hade jag gjort upp min framtid. Utan att först be
menskligheten om ursäkt, beslöt jag mig för att bli pantlånare;
förtjena pengar, köpa mig en liten undangömd vrå och så – börja ett
nytt lif långt från det förflutna, sådan var min plan. Men detta
dystra förflutna, mitt fläckade rykte, min förlorade heder, har
hvarje timme, hvarje ögonblick legat öfver mig med centnertyngd.
Under sådana omständigheter var det jag gifte mig. Skedde det af en
slump eller på annat sätt? – Jag vet icke. Då. jag förde henne in i
mitt hus, trodde jag mig föra dit en vän: jag kunde nog behöfva en
sådan. Likväl tänkte jag alltid, att jag skulle bli tvungen att
småningom bilda denne vän åt mig, fullända honom, eröfra honom i
öppen kamp till och med. Och hur skulle jag väl till exempel utan
lyckträffen med revolvern kunnat bevisa henne, att jag icke var en
feg stackare, och öfvertyga henne om orättvisan i mina
regimentskamraters beskyllning för feghet?
Historien med revolvern kom väl till pass. Genom att visa mig
okänslig för den hotande dödsfaran, hade jag hämnat mig på det mörka
förflutna. Och om också ingen annan finge veta det, så visste hon
det, och det var mig nog, ty hon var allt för mig, – hela mitt hopp
i mina framtidsdrömmar! Det var den enda varelse, som jag brydde mig
om, alla de andra funnos icke ens till för mig, – och om hon hade
fått veta allt, så var hon åtminstone nu öfvertygad om, att hon
gjort orätt i att sluta förbund med mina fiender. Denna tanke gjorde
mig hänryckt. Jag var då icke längre en feg usling i hennes ögon,
utan endast ett besynnerligt original, och att hon ansåg mig för ett
sådant, misshagade mig alls icke, trots allt hvad som försiggått.
Att vara besynnerlig är icke någon last, – tvärtom, ibland kan det
till och med verka särskildt fängslande på kvinliga sinnen. Med ett
ord, jag uppsköt afgörandet till längre fram. Hvad som händt, var
nog för att trygga mitt lugn och gaf mig tillräckligt med stoff för
mina drömmar. Der ser man olägenheterna af min förmåga att kunna
drömma: jag var nöjd, bara jag hade fullt upp att drömma om. Hvad
henne beträffar, tänkte jag, så skall hon nog vänta.
Så förflöt vintern under oafbruten väntan på något. Jag tyckte om
att förstulet betrakta henne, der hon satt vid sitt arbetsbord. Hon
sysselsatte sig med att sy och laga, och kvällarne tillbragte hon
ofta med att läsa böcker, som hon tog ur mitt bokskåp. De böcker,
hon valde, tycktes mig också lofva godt för min sak. Hon gick nästan
aldrig ut. Hvarje afton, sedan vi ätit middag, tog jag henne med
mig, och vi gingo och promenerade ett slag. Som alltid iakttogo vi
också härunder den djupaste tystnad. Jag försökte likväl ge mig min
af, att allt var, som det skulle, och att vi voro goda vänner, men,
som sagdt, det gjorde oss icke talförare. Jag var med flit så
tystlåten, ty jag ansåg, att jag måste lemna henne tid. Men hvad som
var besynnerligt: på hela vintern kom jag icke att tänka på, att
fastän jag njöt af att betrakta henne i smyg, så hade jag icke en
enda gång ertappat henne med att se på mig! Jag trodde, att det var
blyghet af henne. Dessutom föreföll hon så mild och ljuf i denna sin
blyghet, så svag efter sjukdomen. “Nej,“ tänkte jag, “det är bättre
att vänta... och en vacker dag kommer hon kanske tillbaka till dig
af sig sjelft.“
Denna tanke beredde mig en outsäglig njutning. Jag vill tillägga en
sak: ibland liksom roade jag mig med att upphetsa min fantasi och
intalade mig sjelf med alla möjliga konstgrepp, att jag på visst
sätt afskydde henne. Det gick för sig någon tid, men mitt hat kunde
aldrig mogna eller fatta fast fot inom mig, och jag kände mycket väl
sjelf, att alltsammans bara var en inbillning. Och icke ens då,
fastän vår skilsmessa blifvit fullständig efter köpet af sängen och
skärmen, – nej, aldrig, aldrig kunde jag se en brottsling i henne.
Icke så att jag ansåg hennes brott för ingenting, men jag ville
förlåta, – redan första dagen, redan innan jag köpt sängen, hade jag
förlåtit henne. Det var något ovanligt för mig, ty jag är annars
mycket sträng i fråga om moral. Men hon var i mina ögon så besegrad,
så förödmjukad, så krossad, att jag ibland tyckte verkligt synd om
henne, fastän å andra sidan tanken på hennes förödmjukelse beredde
mig stor tillfredsställelse. Jag gladde mig så åt min öfverlägsenhet.
Det hände mig den vintern att med full öfverläggning göra ett par
goda gerningar. Jag efterskänkte två af mina kunder, hvad de voro
skyldiga, och lånade pengar utan pant åt en fattig kvinna. Och jag
talade icke om det for min hustru, jag hade icke gjort det, för att
hon skulle få veta det. Men den stackars kvinnan kom för att tacka
för hjelpen och föll nästan på knä för mig, i det hon bad Gud
välsigna och belöna mig. På det viset blef saken känd, och det
förefoll mig, som om min hustru tyckte om det.
Emellertid hade det blifvit vår, vi voro i medlet af april.
Innanfönstren hade blifvit urtagna, och solen kastade breda
ljusstrimmor in i våra tysta rum. Men jag hade en bindel öfver
ögonen, en bindel som gjorde mig blind. Den olycksaliga, ohyggliga
bindeln! Hur kom det sig, .att den helt plötsligt föll, och att jag
med ens såg klart och förstod alltsammans? Var det en tillfällighet,
eller hade stunden kommit? Var det en vårens solstråle, som först
väckte aningen i min slumrande själ? En dag gick det som en
skälfning genom mina stelnade ådror, de började vibrera, blodet kom
åter i omlopp, domningen försvann, och mitt djefvulska högmod
vaknade äter till nytt lif. Jag spratt tvärt upp som ur en dröm.
Allt skedde för öfrigt så oväntadt och oförutsedt. Det var en
eftermiddag, vid femtiden...
8.
Först måste jag omnämna en annan sak. En månad förut hade jag
blifvit öfverraskad af hennes besynnerliga, tankfulla utseende. Det
var endast tystnad, men en tankediger tystnad. Det slog mig med ens.
Hon satt nedlutad öfver sin sömnad och märkte icke, att jag
betraktade henne. Och jag fick då också ögonen öppna för, hur mager
och blek hon blifvit, med urgräfda kinder och hvita läppar. Allt
detta, tillika med hennes tankfulla min, gjorde djupt intryck på
mig. Jag hade redan förut märkt, att hon ibland, i synnerhet om
nätterna, lät höra en kort, torr hosta. Jag steg genast upp och gick
till Schreder, utan att säga ett ord derom till henne.
Schreder kom dagen derpå. Hon blef ytterst förvånad och stirrade
ömsom på Schreder och mig.
“Men jag är ju icke sjuk,“ sade hon med ett svagt leende.
Schreder tycktes icke anse saken vidare allvarsam (dessa läkare äro
ibland oförsvarlígt lättsinniga!). När vi kommit ut i yttre rummet,
förklarade han, att det endast var en eftersläng af sjukdomen, och
att det icke skulle skada, om vi under sommaren kunde fara till
något hafsbad, eller om det icke ginge för sig, flytta ut på landet.
Vidare sade han just ingenting, annat än att det var en smula
svaghet eller något sådant der. Då Schreder gått, sade hon till mig
med en mycket allvarlig min:
“Men jag är ju alldeles, alldeles frisk!“
I detsamma rodnade hon, som om hon blygts öfver något. Ja, blygsel
var det! Åh, nu begriper jag det; hon blygdes öfver, att jag ännu
kunde bekymra mig om henne så, som det anstår en äkta man. Men då
begrep jag ingenting, utan rodnaden tillskref jag uteslutande hennes
blyghet. Bindeln!
Nå... det var en månad senare, en klar solskensdag i april vid
femtiden, som jag satt vid kassan och gjorde upp mina räkenskaper.
Plötsligt hörde jag inifrån andra rummet, der hon satt vid sitt
sybord, hur hon helt sakta började sjunga.
Detta var något så ovanligt, att det gjorde ett rent af
öfverväldígande intryck på mig, och ännu i dag kan jag icke riktigt
förklara saken. Jag hade aldrig förr hört henne sjunga. Jo, kanske
ändå, de första dagarne af vårt äktenskap, medan vi ännu voro vid
lynne att roa oss med målskjutníng. Hennes röst var den tiden ganska
klar och stark, en smula falsk, men behaglig och vittnande om helsa.
Men nu sjöng hon så svagt, så svagt... Icke för det att sången var
särskildt sorglig – det var en eller annan romans – men det låg
något brustet i rösten; det var, som om tonerna gått sönder och icke
kunde komma fram, som om sången sjelf var sjuk. Hon sjöng halfhögt,
men så fort hon höjde rösten, blef det tvärt slut. Den stackars
lilla stämman stannade som i en klagan. Hon hostade lätt och började
åter sjunga, så sakta, så sakta och ansträngdt...
Finner ni mig kanske löjlig, förstår ni icke orsaken till, att jag
blef så upprörd? Jag tyckte icke synd om henne, det var något helt
annat. I det första ögonblicket greps jag af en besynnerlig häpnad,
oroande, sjuklig, nästan hämdlysten. Hon sjunger, och det i min
närvaro till! Har hon då glömt? Hvad vill detta säga? Jag satt der
alldeles förbryllad, så steg jag upp, tog min hatt och gick ut, utan
att tänka på hvad jag gjorde, förmodligen derför att Lukeria kom
fram med öfverrocken.
“Hon sjunger,“ sade jag ofrivilligt till Lukeria. Hon begrep mig
icke, utan stirrade endast undrande på mig. Jag var heller icke lätt
att begripa.
“Är det första gången, som hon sjunger?“
“Nej, hon brukar göra det ibland, när herrn är borta,“ svarade
Lukeria.
Jag mins alltsammans. Jag rusade ut i förstugan, derifrån ner på
gatan och började gå framåt, utan att veta hvart. Vid ändan af gatan
stannade jag och stirrade rakt framför mig. Folk gick förbi och
knuffade till mig, men jag kände ingenting. Jag ropade an en droska
och lät köra mig ända till Polisbron, – hvarför visste jag icke
sjelf. Der steg jag hastigt ur och gaf kusken tjugo kopek.
“Der har du för ditt besvär,“ sade jag till honom med ett dumt
skratt. Men mitt hjerta svälde af en plötslig hänryckning. Jag
återvände hem med brådskande steg. Den stackars lilla brustna rösten
ljöd ständigt i mina öron. Jag var färdig att kväfvas. Bindeln föll
med ens från mina ögon. Om hon kunde sjunga på det viset i min
närvaro, så var det derför, att hon glömt, att jag fans till. Det
stod med hemsk klarhet för mitt hjerta, – jag kände, att det måste
vara så. Men hänryckningen kom med in strålglans och öfvervann
fasan.
O ödets ironi! Hela vintern hade min själ icke varit och icke kunnat
vara uppfyld af något annat än denna hänryckning, men jag sjelf,
hvar hade jag varit hela denna tid? Hade jag väl varit med min själ?
Jag skyndade hastigt upp för trappan, och jag vet icke, om det icke
var med en viss skygghet, som jag trädde in i rummet. Jag mins
endast, att jag tyckte golfvet svigtade under mig, och att jag gick
som på en gungande vattenyta. Hon satt på samma ställe och sydde med
nedlutadt hufvud, men hon sjöng icke längre. Hon såg upp på mig med
en hastig och likgiltig blick, ja, det var knappast en blick, endast
den maskinmessiga rörelse, man ofrivilligt gör, när någon oförmodadt
kommer in i rummet till en.
Jag gick rakt fram till henne och kastade mig som en galning ned på.
en stol tätt bredvid. Jag fattade hennes hand, och jag kommer ihåg,
att jag sade henne något... det vill säga, att jag ville säga henne
något, ty jag kunde icke få fram ett enda begripligt ord. Rösten
svek mig, liksom fastnade mig i halsen. Jag visste icke, hvad jag
skulle säga... andedrägten tröt mig.
“Låt oss talas vid... du vet... säg något,“ stammade jag i
meningslös enfald. Hvad brydde jag mig i det ögonblick om att vara
kvick? Hon spratt till och drog sig förskräckt undan, i det hon såg
mig rätt i ansigtet. Plötsligt antogo hennes ögon ett uttryck af
sträng förvåning. Ja, förvåning, stränghet, ögonen uppspärrade af
häpnad. Denna stränghet, denna stränga förvåning fängslade mig.
“Således är det kärlek, fortfarande kärlek?“ sade hennes stumma
häpnad.
Jag läste klart i hennes själ. Sjelf var jag alldeles utom mig. Jag
sjönk till hennes fötter, – ja, jag kastade mig ner för hennes
fötter. Hon reste sig hastigt, men jag höll henne kvar med
öfvermensklig styrka. Åh, jag insåg till fullo min förtviflade
belägenhet, jag insåg den! Men vill ni tro, att det sjöd inom mig
med en sådan våldsamhet, att jag trodde, jag skulle dö. Jag kysste
hennes fötter i ett anfall af salig yrsel eller i en gränslös,
oändlig lycka, men fullt medveten om min förtvíflade belägenhet. Jag
grät, jag stammade osammanhängande ord, jag kunde icke tala. Det
häpna, förfärade uttrycket i hennes ansigte gaf vika för en bekymrad,
frågande tankfullhet, och det kom nägot underligt skyggt i hennes
blick, som om hon i en hast velat försöka begripa något. Så log hon.
Hon visade sig mycket förlägen, öfver att jag kysste hennes fötter,
och drog undan dem. Jag tryckte genast mina läppar mot den fläck af
golfvet, der de hade stått. Hon såg det och började förläget
skratta. (Ni vet, när man skrattar af förlägenhet?) Hon höll på att
få ett hysteriskt anfall; jag märkte det på hennes händer, som
skälfde konvulsiviskt. Jag fäste mig likväl icke vid det, utan
fortfor att stammande bedyra, att jag älskade henne, att jag icke
ville resa mig upp: “Låt mig få kyssa din klädningsfåll, låt mig få
tillbringa hela mitt lif vid dina fötter...“
Jag vet icke riktigt... jag mins icke... men plötsligt började hon
darra och snyfta och fick ett förfärligt hysteriskt anfall. Jag hade
skrämt henne.
Jag bar henne bort till hennes säng. Då anfallet var öfver, satte
jag mig på sängkanten. Hon såg mycket olycklig ut, fattade mina
händer och bad mig vara lugn. “Seså., plåga nu icke er sjelf, lugna
er.“ Och så brast hon åter ut i gråt. Jag lemnade henne icke på hela
kvällen. Jag sade, att jag skulle föra henne till hafsbaden i
Boulogne, genast, inom fjorton dagar, att hennes röst lät så
brusten, att jag hört det nyss, att jag skulle upphöra med min afär,
sälja den till Dobrurarof, att vi skulle börja ett nytt lif och så
fara till Boulogne, till Boulogne!
Hon lyssnade, alltjemt lika ängsligt, och blef allt mer och mer
uppskrämd. Men det var icke detta, som för mig var det vigtigaste;
hvad jag framför allt ville, var att ligga kvar vid hennes fötter,
kyssa dem, kyssa marken som hon trampat på, kasta mig i stoftet för
henne! “Och jag skall ingenting mer begära, ingenting,“ upprepade
jag oupphörligt. “Svara mig icke, bry dig icke om mig! Låt mig
endast få sitta i en vrå och betrakta dig. Gör mig till din hund,
din egendom...“
Hon bara grät.
“Och jag som hoppades, att ni skulle låta mig få lefva vidare på det
här sättet!“ utbrast hon ofrivilligt, till den grad ofrivilligt, att
hon kanske icke sjelf märkte, att hon sagt det. Och likväl var det
ett afgörande, ett ödesdigert ord, som jag i denna stund förstår så
förfarande väl! Det skar mig som en knif i hjertat! Det ordet
förklarade allt, men hon var ju ändå hos mig, och jag hoppades af
hela min själ, – jag var så lycklig. Åh, jag tröttade henne mycket
den kvällen, det märkte jag nog, men jag hoppades ju, att allt nu
skulle bli förändradt. Slutligen då det led mot natten, var hon så
förbi och utmattad, att jag fick henne att gå till sängs; hon
somnade genast djupt.
Jag väntade mig, att hon skulle börja yra; hon gjorde det också, men
icke mycket. Nästan hvarannan minut under nattens lopp steg jag upp
och smög sakta fram till hennes säng för att betrakta henne. Jag
vred mina händer, då jag säg, hur blek och aftärd hon låg der i den
tarfliga jernsängen, som kostat mig tre rubel. Jag föll på knä, men
vågade icke mot hennes vilja kyssa hennes fötter, försökte börja en
bön och steg så genast upp igen. Lukeria gaf noga akt på mig och kom
oupphörligt in från köket; jag gick till henne och sade, att hon
skulle gå och lägga sig, och att vi alla nästa dag skulle börja ett
nytt lif.
Och jag trodde det blindt, vanvettigt, jag var så orubbligt säker
derpå. Åh, en sådan hänryckning, som fylde mitt hjerta! Jag längtade
endast efter morgondagen. Det märkliga är, att jag icke alls
förutsåg någon olycka, trots de många hotande symptomen. Fastän
bindeln fallit, hade jag icke något klart begrepp om ställningen,
och det dröjde ännu länge, länge, innan jag begrep den, – icke
förrän i dag... icke förrän i dag! Och hur skulle jag också i det
ögonblicket kunnat med ens återvinna min fulla själsnärvaro? Hon
lefde ju då ännu, jag såg henne lefvande framför mig och var sjelf
tätt vid hennes sida. “I morgon,” tänkte jag, “då hon vaknar, skall
jag säga henne allt, och hon skall förstå alltsammans.“ Det var,
hvad jag tänkte då, och det var dessa enkla, klara tankar, som
gjorde mig så hänryckt.
Hufvudsaken, det var resan till Boulogne. Jag vet icke hvarför, men
jag trodde, att Boulogne var allt, att Boulogne skulle bli den
afgörande vändpunkten. “Till Boulogne, till Boulogne!...“ I
feberaktig otålighet längtade jag efter morgonen.
9.
Och det är endast några dagar sedan allt detta hände; fem dagar,
bara fem dagar! I tisdags! Nej, nej, om hon blott väntat ännu en
liten tid, en aldrig så liten tid... så skulle jag skingrat alla
hennes tvífvel! Hon hade ju redan börjat lugna sig. Redan dagen
derpå betraktade hon mig med ett småleende oaktadt mitt bryderi...
Hvad som är af vigt är, att hon under hela denna tid, under dessa
fem dagar tycktes förlägen och besvärad i sitt sätt, som om hon känt
sig skamsen. Hon var rädd också., hon var mycket rädd. Jag medger,
att så var fallet, och jag tänker icke motsäga mig sjelf som en
galning, rädslan fans der, och det var också helt naturligt. Vi hade
ju så länge varit skilda åt, lefvat på ett så långt afstånd från
hvarandra, och så kom allt detta med en gång öfver henne... Men jag
tog icke tillbörlig hänsyn till hennes .rädsla, ett nytt hopp lyste
i mina ögon!... Det är sant, det är otvifvelaktigt sant, att jag
begått något fel. Det är till .och med troligt, att jag begått flere.
Då vi vaknade på morgonen, – det var i onsdags – gjorde jag mig
strax skyldig till ett svårt felgrepp: jag betraktade henne genast
som min väninna. Det var att gå alldeles fór brådstörtadt till väga,
men jag hade ett sådant trängande behof efter att få bikta mig, ja,
en vanlig bikt var mig icke ens nog! Jag gick så långt, att jag
tillstod henne saker, som jag hela mitt lif dolt till och med för
mig sjelf. Jag bekände också utan omsvep, att jag under hela vintern
icke ett ögonblick tvilat på hennes kärlek. Jag förklarade, att mitt
val af yrke endast berodde på en plötslig förlamning af min vilja
och mina själskrafter och var ett verk af på samma gång blygsel och
tom högfärd. Jag sade henne också, att uppträdet i teaterbuffeten
uteslutande vore att tillskrifva mitt misstrogna lynne och en viss
feghet i min karaktär. Detvar den granna inredningen, som gjort ett
sådant intryck på mig. Jag tänkte för mig sjelf: “Hur skall jag
komma härifrån? Skall jag icke göra mig löjlig?“ Jag var verkligen
rädd, icke för att duellera, men för att synas löjlig... Sedan hade
jag icke velat erkänna, att jag haft orätt. Detta var orsaken till,
att jag sedan dess plågat hela verlden och äfven plågat henne, från
det hon blef min hustru.
I allmänhet talade jag oupphörligt, utan afbrott, som i feberyrsel.
Hon tog mina händer och bad mig vara tyst. “Ni öfverdrifver,“ sade
hon, “ni skadar er sjelf.“ Och så strömmade hennes tårar på nytt!
Hon bad mig hålla upp och icke återkalla alla dessa minnen.
Jag fäste mig icke vid hennes böner eller fäste mig åtminstone icke
tillräckligt vid dem. Våren! Boulogne! Solen der – vår nya sol, så
gick jag på utan uppehåll! Jag skulle stänga mitt kontor, öfverlemna
affären åt Dobrurarof, ja, jag föreslog henne till och med helt
tvärt, att vi skulle ge alltsammans åt de fattiga, utom de tre tusen
rublerna, som jag ärft af min gudmor. För dem skulle vi resa till
Boulogne, och när vi kommo tillbaka derífrån, skulle vi börja ett
nytt arbetsamt lif. Det ansåg jag öfverenskommet, ty hon svarade
ingenting... hon endast smålog. Jag tror, att hon log af
finkänslighet för att icke göra mig ledsen.
Jag såg i sjelfva verket, att jag var henne till besvär; tro icke,
att jag var nog dum och egoistisk att icke märka det. Jag såg allt,
ända till de minsta enskildheter, jag såg och förstod såsom ingen
annan, – hela min förtviflan låg utbredd framför mig!
Jag berättade henne ständigt en massa smådrag om henne sjelf, om mig
och också om Lukeria. Jag berättade henne, att jag hade gråtit...
Ah, jag bytte om samtalsämne, jag försökte att icke allt för väl
förstå vissa saker. Ibland blef hon också upplifvad, ja, ett par
gånger blef hon det, det mins jag! Hur kan ni komma och påstå, att
jag icke såg, icke märkte något? Om bara detta icke inträffat,
skulle allt blifvit godt igen. Berättade hon mig kanske icke sjelf
för tre dagar sedan, då vi talade om hennes läsning, allt hvad hon
läst under vintern, och brast hon icke ut i skratt, då hon berättade
mig historien om Gil Blas och erkebiskopen af Granada? Och ett
sådant skratt sedan, lika barnsligt och förtrollande som då hon ännu
var min fästmö! (Vänta ett ögonblick, bara ett ögonblick!) Hvad jag
njöt! Den der historien med erkebiskopen förvånade mig för resten i
hög grad. Hon hade då i vintras haft nog mycket sinneslugn och
gladlynthet i behåll för att kunna skratta åt läsningen af detta
mästerverk? Hon hade alltså verkligen lugnat sig och på fullt allvar
trott, att jag skulle låta henne lefva på det sättet. “Och jag som
hoppades, att ni skulle låta mig lefva vidare på ett sättet!” sade
hos i tisdags! Åh, en sådan barnslig tanke! Och hon kunde verkligen
tro, att jag skulle låta henne lefva på det sättet, – hon vid sitt
bord, jag vid mitt, och det allt framgent ända tills vi blefvo
sextio år! Och så uppträder jag plötsligt som äkta man och fordrar
kärlek! Ack, blinda missförstånd!
Det var också dumt af mig att alltför mycket visa min hänryckning,
när jag betraktade henne. Jag hade bort beherska mig, ty min
lidelsefulla åtrå skrämde henne. Jag beherskade mig för öfrigt, –
kysste icke mera hennes fötter. Icke en enda gång gjorde jag min af
att... med ett ord, af att jag var hennes man. Det skulle icke ens
fallit mig in, jag bara bönföll. Jag kunde omöjligt icke tiga, jag
måste tala! Jag öppnade plötsligt hela mitt hjerta för henne, sade
henne, att hvarje hennes minsta ord hänförde mig, och att hon var
ojemförligt mycket mera bildad och utvecklad än jag. Hon rodnade
häftigt och påstod helt forvirrad, att jag öfverdref. Då i min
dumhet kunde jag icke låta bli att beskrifva henne min förtjusning,
när jag stod bakom dörren och lyssnade till hennes kamp med den
slyngeln Efimovitsch, min triumferande glädje öfver hennes kvickhet,
hennes blixtrande infall och den barnsliga naivetet, som gjorde det
hela så förtrollande. Hon skälfde från hufvud till fot och stammade
återigen något om, att jag öfverdref. Plötsligt fördystrades hennes
uppsyn, hon dolde ansigtet i sina händer och började bittert gråta...
Då kunde jag icke längre beherska mig; jag kastade mig återigen på
knä för henne, kysste åter hennes fötter, och slutet blef ett
hysteriskt anfall liksom i tisdags. Det var ännu svårare, och dagen
derpå...
Dagen derpå! Jag tror, jag är galen! Det är ju i dag,... för några
timmar sedan!
Hör på nu och följ noga med: Då vi satte oss ned för att dricka te –
efter det anfall som jag nyss talade om – öfverraskades jag af
hennes lugn. Hon var verkligen lugn! Och jag, som hela natten legat
och skälft i drömmar om den föregående aftonen! Plötsligt kommer hon
och ställer sig framför mig med hopknäpta händer – det var nu för en
liten stund sedan – och börjar tala. Hon säger, att hon är en
brottsling, att hon vet det, att tanken på hennes brott plågat henne
hela vintern och plågar henne ännu i detta ögonblick... att hon
uppskattar mitt ädelmod... “Jag skall bli er en trogen hustru och
akta och ära er." Då for jag upp som en galning och tryckte henne i
mina armar. Jag omfamnade henne, jag betäckte hennes ansigte och
läppar med kyssar som en man, hvilken återfinner sin hustru efter en
lång skilsmessa. Och hvarför lemnade jag henne sedan ensam? Under
två hela timmar? Det var för att ombesörja våra pass... Åh, min
Gud!...
Lukeria – åh, icke för något pris i verlden vill jag nu släppa henne
ifrån mig; hon har varit här hela vintern, hon kan berätta mig – -
Lukeria säger att, medan jag var borta, bara en tjugo minuter innan
jag kom hem igen, gick hon in till sin matmor för att fråga henne om
något, tror jag. Hon lade märke till, att Gudsmodersbilden – den
förr omtalade – blifvit flyttad och stod på bordet, som om frun nyss
gjort bön.
“Hur är det med frun?“
“Bra, Lukeria, gå. din väg... Nej, vänta litet, Lukeria.“
Hon gick fram till henne och kysste henne.
“Är frun lycklig nu?“
“Ja, Lukeria.“
“Herrn borde för längesedan bett frun om förlåtelse. Men nu äro ni
försenade, Gud vare lofvad!“
“Ja, det är bra. – Gå. nu, Lukeria.“
Hon smålog med en besynnerlig min, så besynnerlig, att Lukeria efter
tio minuter gick in igen för att se, hvad hon gjorde:
“Hon stod lutad mot väggen bredvid fönstret och stödde sig mot ena
handen, som hon höll utbredd med flatan mot väggen. På det viset stod
hon tankfull och så fördjupad i sina tankar, att hon icke hörde mig
komma eller märkte, att jag stod och såg på henne ute i det andra
rummet. Hon såg ut, som om hon smålett. Der stod hon och tycktes
fundera, och så log hon. Jag kastade en sista blick på henne och
gick sedan tyst min väg, i det jag undrade öfver allt detta. Men så
hörde jag henne plötsligt öppna fönstret. Jag springer genast in och
säger: Det är kallt, frun kan förkyla sig! Men då får jag se henne
stå raklång uppe i det öppna fönstret. Hon vände ryggen åt mig och
höll Gudsmodersbilden i handen. Hjertat stod stilla på mig, så rädd
blef jag, och jag skrek: Frun! frun! Hon hörde det och gjorde en
åtbörd som för att vända sig om, men hon vänder sig icke, utan tar i
stället ett steg framåt, trycker bilden mot sitt bröst – och kastar
sig ut!“
Jag mins icke något annat, än att hon var alldeles varm, när jag kom
fram till porten. Och alla stirrade de på mig. Innan jag kom, var
det ett allmänt prat och väsen, men när man fick se mig, blef det
tvärt tyst, och alla makade sig åt sidan för att låta mig komma fram
och... der låg hon på marken med bilden mot sitt bröst. Jag kommer
ihåg, att jag gick som i ett djupt mörker, – så stannade jag och
stod länge och såg på henne. De andra trängdes omkring mig och
skreko om hvarandra, utan att jag hörde något. Lukeria var också
der, men jag såg henne icke. Hon säger, att hon talade till mig. Jag
ser bara framför mig ansigtet på en karl, som oupphörligt upprepade:
“Vet herrn, det kom en stor blodklimp ur munnen på henne, en
blodklimp!“ Också visade han mig blodet på stenläggningen. Jag tror,
att jag petade på det. Derigenom fick jag en blodfläck på fingret,
som jag stirrade på. Det mins jag mycket väl. Och karlen upprepade
alltjemt sitt: “En blodklimp, vet herrn, en blodklimp...“
“Hvad för slag, en blodklimp!“ gallskrek jag plötsligt – efter hvad
man säger, – och störtade mig öfver honom med knutna händer...
Ah, jag måste vara från mina sinnen! ... Det är ett missförstånd! –
Något så otänkbart! Så omöjligt! – –
10.
Har jag icke rätt? Är det icke alldeles otänkbart? Kan man icke säga,
att det är omöjligt. Hvarför, af hvad orsak har denna kvinna dödat
sig?
Tro mig, jag förstår nog, men i alla fall är orsaken till hennes död
ett spörsmål. Hon var rädd för min kärlek. Hon frågade mig på fullt
allvar: Skall jag gå in på ett sådant lif eller icke? Hon kunde icke
besluta sig, – hellre dog hon. Jag vet, att det icke är något att
grubbla på: hon hade lofvat mig för mycket och var rädd att icke
kunna hålla det. Der var flere rent af förfärliga omständigheter med
i spelet.
Hvarför dog hon? Det är frågan, den ständiga frågan, som gör mig
galen. Jag skulle låtit henne lefva på det sättet, som hon sade,
ifall hon velat lefva på det sättet. Hon trodde mig icke, det är
saken… Nej, nej, jag misstar mig, så var det icke. Det var troligen
det, at hon måste älska mig ärligt med hela sin själ och icke, som
hon kunnat älska krämaren. Och då ar hon alldeles för ren och kysk
för att vilja ge mig en kärlek, som icke var mig värdig, ville hon
heller icke bedraga mig och i stället för kärlek ge mig en half
kärlek eller en kvarts kärlek. Hon var alldeles för ärlig! Och jag
som ville lära henne själsstorhet, mins ni det? Det var då också en
tanke!
Underligt är det ändå. Högaktade hon mig? Jag vet icke. Jag tror
icke, att hon föraktade mig. Det är ganska besynnerligt, att icke en
enda gång under hela vintern har det fallit mig in, att hon kunde
förakta mig. Jag trodde motsatsen ända till den dag, då hon
betraktade mig med sträng förvåning. Ja, sträng. Då förstod jag med
ens, att hon föraktade mig. Jag förstod det oåterkalleligt soch för
alltid. Ah, hon kunde gerna föraktat mig hela sitt lif, om hon blott
velat lefva. Alldeles nyss rörde sig hon ännu, gick och talade! Jag
förstår icke, hur hon kunde kasta sig ut genom fönstret! Och hur
kunna tänka sig något sådant ens fem minuter förut? Jag har ropat på
Lukeria. Jag skall aldrig släppa Lukeria ifrån mig nu.
Åh, vi hade ännu kunnat komma öfverens! Vi hade bara blifvit så
ovana vid hvarandra under vinterns lopp … Skulle vi icke åter kunnat
vänja oss vid hvarandra? Hvarför skulle vi icke åter kunnat fatta
tillgifvenhet för hvarandra och börja ett nytt lif? Jag är ädelmodig,
hon också; der fans ju redan en beröringspunkt, som kunde leda till
försoning, – några ord till, ett par dar till, och hon skulle
förstått alltsammans.
Hvad som är det värsta, är att det är en slump, en blind, slö,
enfaldig slump! Det är olyckan! Fem minuter för sent… Om jag kommit
hem fem minuter tidigare, skulle detta öfvergående intryck flugit
sin kos och aldrig återvändt. Hon skulle slutat med att förstå allt.
Och nu, på nytt de tomma rummen, ensamheten… Pendeln går på och
tickar. Det här rör icke honom, han känner ingen sorg. Han har ingen
i hela världen… det är just olyckan!
Jag går och går alltjemt. Jag vet, ni behöfver icke säga mig det;
min klagan öfver slumpen, öfver de fem minuternas dröjsmål tycks er
löjlig? Men allting talar derför. Lägg märke till en sak: hon har
icke lemnat någonting skrifvet efter sig, inte ens det i sådana fall
brukliga: “Anklaga ingen för min död”. Kunde hon icke förmoda, att
man kanske skulle misstänka Lukeria? Ty det är ju möjligt, att man
kunde komma fram med anklagelsen. “Ni var ensam med henne, alltså är
det ni, som knuffat henne ut genom fönstret”. Åtminstone hade man
orättvist kunnat oroa Lukeria, om icke fyra personer stått nere på
gården och sett henne kasta sig ut med helgonbilden i händerna. Men
det är ju också en slump, att det fans folk der, som kunde se henne.
Nej, alltsammans var ett ögonblicks förvillelse, en övferraskning,
en plötslig frestelse! Och hvad bevisar det, att hon bad framför
helgonbilden? Det bevisar alls icke, att hon då förberedde sig till
döden. Denna hennes stämning räckte kanske icke i mer än tio minuter.
Hon fattade kanske icke sitt beslut förr än i det ögonblicket, då
hon stod vid väggen med hufvudet stödt med handen och log. En tanke
föll henne plötsligt in och hvirvlade omkring i hennes hjerna, så
att hon svindlade och icke kunde stå emot.
Härunder ligger ett missförstånd, det är tydligt… Man kan ju ändå
lefva tillsammans med mig… Och om det nu verkligen bara var anemi?
helt enkelt anemi? en uttömning af kroppskrafterna? Den här vintern
tog henne mycket, – det är orsaken…
För sent!!!
Hvad hon är mager, som hon nu ligger der! Hvad näsan ser spetsig ut!
Ögonbrynen likna hvassa pilar. Och hon föll så, att hon icke bröt
eller krossade något. Ingenting annat än den der “blodklimpen”, – en
tesked med blod. Någon våldsam inre skakning. En sällsam tanke
faller mig in: om man kunde låta bli att begrafva henne? Ty om man
fört bort henne, om… Ack nej, det är omöjligt, att man kan taga
henne ifrån mig! Åh, jag vet nog, att hon måste föras bort; jag är
icke tokig, och jag yrar icke. Tvärtom, mina tankar ha aldrig varit
så klara som nu. Men hur skall det då bli? Som förr! Ingen här, –
ensam med mina panter! Det är galenskapen, galenskapen! Jag har
plågat henne till det sista, och derför är hon död!
Hvad bryr jag mig om edra lagar? Hvad bryr jag mig om edra seder,
edra bruk, edra vanor, er regering, er religion? Låt edra
öfverhetspersoner döma mig! Släpa mig inför edra domstolar, edra
offentliga domstolar, och jag skall säga, att jag nekar till allt.
Domaren skall ropa: “Tystnad, herr officer!” men jag skriker igen:
“Hvad har du för makt, att jag skulle lyda dig? Hvarför har ert
fördömda samhälle krossat allt, som har mig kärt? Hvartill tjena mig
nu alla edra lagar? Jag trampar dem under fötterna! Allt är mig
likgiltigt!”
Blind, blind! Hon är död, hon hör mig icke! Du vet icke, hvilket
paradis jag skulle beredt dig! Jag hade himmelen i min själ, jag
skulle utbredt den omkring dig! Du hade icke kunnat älska mig? Än
sedan, hvad skulle det gjort? Vi skulle ha fortfarit att lefva på
det sättet. Du skulle ha talat till mig som en vän, det hade varit
nog för att göra oss lyckliga, vi skulle muntert skrattat
tillsammans och blickat in i hvarandras ögon, – på det sättet skulle
vi ha lefvat. Och om du hade älskat en annan, – så, låt gå. Du
skulle fått vara hos honom, ni skulle haft roligt tillsammans, och
jag skulle endast stått och sett på dig från andra sidan gatan… Åh,
allt, allt hvad du vill, – öppna endast ögonen! En enda gång! Bara
ett ögonblick! Ett ögonblick! Du skulle betrakta mig och liksom för
en stund sedan lofva att bli min trogna hustru! Och nu skulle jag
med en enda blick tvinga dig att förstå alltsammans!
Orörlig! Obevekliga natur! Menniskorna äro ensamma på jorden, det är
olyckan! “Fins det på fälten en lefvande varlese?” ropar den ryske
riddaren i sagan. Jag ropar också, fast jag icke är någon riddare,
men ingen röst ger mig svar. an påstår, att solen bringar verlden
lif. Solen går upp, se på den: är den icke ett lik? Det fins icke
annat än lik, icke annat än döde. Allt är död. Menniskorna äro
ensamma, omgifna av tystnad. Sådan är jorden! “Menniskor, älsken
hvarandra!” Hvem har sagt det? Hvad är det för ett bud? Pendeln
fortfar att ticka, okänslig för allt… hvad det pinar mig! Klockan är
tu. Hennes små kängor stå der vid sängfoten och vänta på henne… Åh,
när man för bort henne imorgon, för bort henne för alltid, hvad
skall jag taga mig till, hvad skall det bli af mig?