STJÄRNSKEPPSUPPLEVELSER  (”UFO”) svensk under

STJERNESKIPSOPPLEVELSER (”UFO”)

Egne opplevelser av Anna Margareta Berg, Arvika

Den som forventer at jeg skal fortelle om skremmende møter med utenomjordiske vesener, eller hvordan det ser ut inni et skip, den må jeg skuffe. Mine opplevelser er av en art som inneholder mye kjærlighet, da jeg var nødt til å bli «vekket» for å skjønne hvem jeg var, og dette skjedde med litt uvanlige midler i begynnelsen.

Etter hvert ble det naturlig med andre former for hilsener, men det kommer jeg tilbake til senere. Rubrikken på min fortelling kunne også ha vært «Til våre egne kommer vi tilbake».

Like fra barndommen har jeg vært interessert i «UFO» og var og er overbevist om deres eksistens. Jeg bare visste og vet.

Den første opplevelsen hadde jeg mens vi (min mann og jeg) var på vårt sommersted i Brunsberg, noen mil utenfor Arvika. Vi bodde da i Oslo (1990-tall). Jeg hadde lest i avisen at man mente at Hagforsområdet kunne være et sentrum for UFO-er, og jeg tenkte det ikke var så langt dit. Kanskje kunne man få se noe her også? Tankene kom og gikk, men jeg regnet aldri med at de ville bli virkelighet.

Jeg hadde glemt det hele, da jeg en natt plutselig så lyseblå og røde felt som blinket i taket i soverommet. Min mann sov dypt. Ingen lyder hørtes ute. Ingenting å se på himmelen. Jeg fikk en følelse av uvirkelighet. Litt skremmende men også pirrende. Det vekket min nysgjerrighet.

 

Hjembesøk i Oslo

Man pleier å si at det er godt at man ikke vet hva man skal igjennom når det gjelder sykdom og annet, og hvis jeg hadde visst hva jeg skulle få oppleve natten 13. august 1996, så er jeg ikke sikker på at jeg hadde turt å gå og legge meg den kvelden. Men jeg visste ikke. Det var en fin augustnatt, men med tåke over bydelen i Oslo hvor vi bodde. Et rolig område med terrasseleiligheter på Nordstrand og med Midtåsen til høyre for oss, et boligstrøk som lå høyt og med litt skog.

Jeg våknet brått. Klokken var 01.30 og jeg følte hvordan hjertet slo voldsomt. Jeg hørte en lyd som jeg ikke kunne definere, ulikt alt annet jeg har hørt i mitt liv. Ikke helikopter, ikke motorsykkel, så HVA var det egentlig? En roterende, kraftig lyd. Jeg ble nysgjerrig og tenkte jeg måtte se hva dette var og åpnet vinduet, men ble forbauset da det var helt stille ute. Ikke en lyd. Lyden var kun innenfor mine fire vegger. Det føltes uvirkelig. Jeg gikk å la meg igjen, og fikk se hvordan taket ble opplyst av forskjellige farger i ca. 50 cm brede lysstriper fra taklisten og opp i taket. Samtidig hørte jeg toner, toner som jeg gjenkjente fra Steven Spielbergs film «Nærkontakt av 3. grad». Tonesekvensen ble gjentatt flere ganger, og min reaksjon var: hjelp! Jeg har besøk av UFO!

På samme måte som i Brunsberg var det kun jeg som var våken og jeg hadde den samme følelsen at «dette gjelder bare meg» så jeg vekket ikke mannen min. Jeg sto opp og gikk inn på badet for å se at alt var normalt med meg og jeg var absolutt lys våken.

Det har jo forekommet historier om at mennesker blir tatt opp i UFO-er og gjort noe med, diverse eksperiment. Hva skulle jeg tro? Jeg gikk tilbake til vinduet for å se eller høre om noe beveget seg utenfor. Jeg trodde absolutt at naboene hørt noe, og at de ville stå i vinduene eller være ute, men det var fortsatt like stille ute. Det var tydeligvis bare jeg som reagerte på lyden. Kanskje ingen annen kunne høre den? Men hvordan var det mulig? Teknologi fra en annen verden?

Plutselig så jeg noe som beveget seg i samme høyde som trærne på åsen midt imot, men der finnes ingen vei, og dette noe forflyttet seg i luften. Det var omgitt av et blått lys og med gult lys forover og bakover. Altså ingen bil, men heller ikke et fly eller helikopter. Den var på størrelse med en litt større bil eller som et lite helikopter fra mitt ståsted.

Min første reaksjon var utrygghet. Fantes det over hodet noe sted hvor jeg ikke kunne bli nådd av disse vesener? Og hvilke var de? Kunne de lese mine tanker? Det var mange spørsmål i mitt hode og i dag er mange besvart. I avisen dagen etter kunne jeg lese at man hadde sett delfiner i Oslofjorden den natten. Noe som gledet meg fordi jeg ante en sammenheng.

Å prøve å være som vanlig den neste dagen var ikke enkelt. Jeg visste jeg hadde opplevd noe jeg ikke kunne fortelle til noen, men samtidig så boblet jeg nesten over av lyst til akkurat å få dele min opplevelse med et annet menneske. Jeg snakket med en venninne som også bodde nabo. Hun hadde nylig lært en kvinne i Sandefjord å kjenne, som var et dyktig medium, og jeg fikk lov å henvende meg til henne for å få svar på hva jeg hadde opplevd. Mediet kunne fortelle at jeg hadde hatt en stjerneskipsopplevelse, og at den blå fargen hadde med mitt utviklingsnivå å gjøre. Hun nevnte også at for meg ville det være like vanlig å se «UFO», som for andre å se biler.

Det at mitt hjerte banket så voldsomt forklarte mediet med at besøkerne trolig hadde gjort noe med meg. Men jeg hadde ikke hatt noen ubehagelig opplevelse eller følt noen form for smerte.

Noen måneder etter denne hendelsen tok jeg en kanalisering med Rita Eide i Oslo, kjent for å ha skrevet bøker om prinsesse Diana. Rita bekreftet det jeg tidligere hadde fått informasjon om. I denne kanaliseringen fikk jeg også beskjeden «til våre egne kommer vi tilbake».

Jeg gikk til meditasjon hos Rita, og under en av meditasjonene sier hun plutselig: «vi har besøk av utenomjordinger». Jeg kjente en sterk, stikkende smerte i nakken, bak ene øret. Jeg hadde tidligere fått beskjed om at jeg skulle begynne å meditere og lese visse bøker for å finne ut hvem jeg var. En spennende reise som hadde begynt for meg.

Rita Eide

 

 

Å leve i spenning

Hva innebar egentlig beskjeden «til våre egne kommer vi tilbake»? Ville jeg få flere besøk og hvordan ville de fremtre? Man skjønte min uro og jeg fikk mange hilsener på forskjellige måter for å dempe min engstelse. Det kunne være telefonsamtaler hvor man nevnte navn og ting, som jeg hadde skrevet eller gjort, og som bare jeg selv visste om. Ved disse telefoner ble det ikke oppgitt noe nummer på displayen, slik som ellers. Andre ganger kunne det være dyr som viste seg for meg. Dyr, som egentlig ikke fantes hos oss. Det var mye humor i disse opplevelsene. Jeg kan nevne en fugl, som hadde de samme fargene i sin fjærdrakt, som en blomsteroppsats jeg satt og arbeidet med. Oransje og mørkeblått.

Jeg oppdaget den, når jeg så ut gjennom vinduet mot naboens inngangsparti. Den satt på rekkverket, helt stille, med store, sorte øyne. Jeg iakttok den lenge og tenkte at det der er ikke noen fugl som hører hjemme i vår natur. Den bare satt der og fortsatte med min dekorasjon til jeg hørte et dunk, som om en sementsekk hadde landet nedenfor vinduet. Jeg så ut og fuglen var vekk fra rekkverket, men den satt nedenfor mitt vindu! Det var den som var tung som en sementsekk. Når jeg siden spurte et medium om dette, fikk jeg beskjeden at fuglen var en hilsen, og at den var av en annen energi enn den vi har på Jorden.

Det kunne for eksempel fly «fugler» ut av den åpne peisen. Når jeg og en venninne skulle på en julekonsert i Oslo Spektrum og passerte en ventilasjonsluke i bygningen, var det som om noen tok tak i mitt hår og dro hardt til. Min venninne så ingenting. De er spøkefulle disse utenomjordinger (lysvesener).

 

Energier og humanoider opplevde jeg omtrent hver dag i hjemmet. Det kunne være blinkende lys bak skyer og det sier seg selv at jeg ofte kikket mot himmelen for å se etter forskjellige tegn. Humanoider kunne stå lent over meg samtidig som jeg var omgitt av oransje energi.

Jeg opplevde å se oransje energi over halve ansiktet på en venninne da vi satt ute i en hage, men som hun hverken følte eller så. Det var også besøk av et skip fikk jeg bekreftet.

 

Jeg hadde et utall opplevelser de år vi bodde i Oslo, men 1998 flyttet vi til Vikersund og vi solgte også sommerstedet i Brunsberg. Grunnen var at vi skaffet oss hund, en dalmatiner som hette Bonnie, og vi hadde lovet oppdretteren, at Bonnie skulle slippe å bo i Oslo uten få et hjem med hage.

(ja vedr. navnet BOONIE- en dame i USA med det navnet har hatt (påståtte, som startet etter en missing time-hendelse) kontakter til romfolk i mange år- se link)

Jeg hadde ønsket meg et hvitt hus, på en høyde og med utsikt over vann, og med sterke farger innvendig. Det ble ikke helt slik, men nesten. Huset hadde vært hvitt, men selger hadde malt det gult før hun solgte, og utsikten mot fjorden var ikke den beste, men det var sterke farger innvendig. Huset lå høyt og ganske ensomt med kun noen få nabohus og litt skog og jorder. Her opplevde jeg og min mann vår første og eneste felles stjerneskipsopplevelse.

Det var i september og vi var ganske nyinnflyttet, da mannen min en fredagskveld ved 21.30-tiden var ute med Bonnie på tomten. Han ropte at jeg måtte komme ut og se på noe. Det var en mørk kveld med lett regn. Og hva så jeg/vi? Et mindre skip som sto i luften mellom vårt hus og nærmeste nabo. Den øvre delen av skipet var delvis skjult av tåke og regn, men vi kunne se at det hadde roterende lyspunkter på undersiden. Det ble stående en god stund med bare noen få sidebevegelser. Jeg tok det som en velkomsthilsen til vårt nye hjem og det føltes fantastisk.

var vel kanskje ikke så god sikt som her....

Jeg hadde virkelig fått hjelp med å finne det hus jeg ønsket meg og her kom bekreftelsen på at det var riktig. Slik føltes det. Vi turte ikke å gå nærmere frem til skipet, vi visste jo ikke hva som ville skje ... Jeg tenkte vi kanskje kunne bli utsatt for energier som var for sterke. Og vi hadde ikke pakket ut noen kamera, og vi visste dessuten ikke om skipet ville forsvinne hvis vi gikk inn etter noe. Den gangen fantes heller ikke mobiler med kamera. Vi sto nok minst 15 minutter og bare kikket.

Under årene i Vikersund opplevde jeg mange former for hilsener. Det kunne være ansikter, de fleste utenomjordiske, fantasidyr eller dyr som lignet våre. Jeg så også farger, former, mye geometri og symboler. Når jeg var ute kunne jeg få en lyssøyle foran meg, selv om himmelen var grå og uten noen åpning i skyene. Jeg skjønte at det var en hilsen og det gjorde meg glad. En natt ringte telefonen og en kvinnelig stemme sa: «Det er telefon fra en UFO». Så kom en mannsstemme inn og spurte «Får jeg bli din venn?»

Inn gjennom vinduet på rommet mitt kom det ofte energier i forskjellige farger og fylte rommet. Jeg gikk da frem til vinduet for å se om jeg kunne oppdage noe skip, men det var mer sjelden at jeg så noe som kunne være det.

 

Ny nærkontakt

En augustnatt i år 2000 hørte jeg forskjellige toner, men dypere enn ved den første opplevelsen i Oslo. Denne tonesekvens ble også gjentatt flere ganger, men jeg kunne ikke se noe skip. Derimot opplevde jeg sterke hvitgule energier som kom tett innpå meg. Det føltes ubehagelig, helt sikkert fordi våre energier var så forskjellige. Jeg ba dem derfor om å forsvinne, men angret etterpå og ble irritert på meg selv. Hvorfor prøvde jeg ikke heller å få kontakt? Lett å være etterpåklok, men man blir så overrasket når ting skjer. Dette besøket ble også bekreftet av et medium.

 

Temadag og ny informasjon

I 2002 hadde jeg en temadag i vårt hus hvor en av foredragsholderne var en forfatter av bøker om utenomjordiske opplevelser, Karen-Sofie Thorstensen fra Oslo. Mennesker kontakter henne og forteller hva de opplevd for å få en forklaring på sine opplevelser, og det skjer at hun tar deres fortellinger med i sine bøker.

En annen kvinne med spesielle evner var også med denne gangen, Inger Lisbeth Sagflaat, som tegner sjeleportrett. Hun er også klartseende. Inger Lisbeth kunne se at jeg hadde et skip over huset, mitt eget skip, med to spøkefugler, som hun kalte dem. Det var nok de som skapte mange av de fantasifulle projiseringene jeg opplevde. Inger Lisbeth tegnet mitt skip og jeg har beholdt det som minne.

ring KST for å høre hvilke av hennes bøker som er tilgjengelige idag eller mld via facebook

 

Andre skipsopplevelser

Også på dagtid har jeg opplevd å se skip, men på avstand. Jeg lå og hvilte en ettermiddag på sofaen i stuen med utsikt mot en ås på andre siden Tyrifjorden. Jeg var ofte trett på grunn av B12- og thyroxinmangel, og etter min første skipsopplevelse sov jeg sjelden mer enn to timer pr natt. Noe som også gjelder i dag. Jeg iakttok den fine utsikten, men ble plutselig lys våken fordi jeg så noen gjenstander som beveget seg i en utrolig hastighet frem og tilbake over åsen. Det lignet en lek. Det var kanskje fem av dem, men det var vanskelig å regne på grunn av hurtigheten i bevegelsene.

(Liv Hofoss- som nå er 'gått over' - opplevde OGSÅ masse merkelige opplevelser med ufo's -  noen mil nord for dette -  på Hadeland rundt år 2000 og noen år fremover - se link med illustrasjoner).

Denne dagen var det også et stort arrangement, bakkehopping, på stedet, men det var noen km unna. Litt morsomt å tenke på at der prøvde menn å hoppe så langt man kunne på ski, mens andre vesener også lekte. To helt forskjellige dimensjoner, to totalt forskjellige verdener.

Mens vi bodde i Vikersund var jeg med på reiser i Norge som John Gursli pleide å gjøre hvert år, for å renske opp i energibaner og heale plasser som trengte det. På en av disse turene var vi i nærheten av Hessdalen, som er kjent som Norges UFO-sentrum. John hadde fått kontakt med en mann som bodde i Dalsbygda, og som kunne guide oss til et egnet sted for å kunne oppleve skip. Denne mannen så skip omtrent hver dag. Vi fikk vår opplevelse: lyspunkter og blått lys fra et stort skip.

 

Ikke bare en hund

Jeg nevnte tidligere at vi hadde hund, dalmatineren Bonnie. Det var viktig for meg å vite at hun hadde det godt og siden jeg kjente en meget dyktig dyretolk, var det naturlig at vi hadde flere tolkinger av Bonnie med henne. Dette var andre gangen de to snakket sammen og vi satt i solen ute på altanen. Tolken, Synnøve Bakke, satt ved bordet og skrev ned det hun fikk formidlet telepatisk fra Bonnie. Bonnie satt på en benk og jeg på en stol så jeg kunne se henne og hvordan hun reagerte. Plutselig oppstod en sterk lyssøyle over oss og jeg kommenterte at nå får vi en hilsen fra våre utenomjordiske venner. Bonnie formidlet til tolken, som formidlet det videre til meg: «Du skjønner, jeg er også en del av alt dette, kjære mamma». Og når jeg ser på Bonnie så stråler hun som en kjærlighetsfull sol, øynene, ja hele hun stråler av lys. En helt fantastisk opplevelse.

bilde av bl a  Tore Alfstad som holdt 'et romsk foredrag' på alternativ-festivalen 2007 i Hurdal - og Synnøve Bakke som teksten omtaler her er bak/i midten. Noen lydforedrags-opptak fra bl a noen av alt-festivalene  kan høres ved å klikke på bildet

 

I dag lever ikke Bonnie lenger, men vi hadde en meget nær relasjon, og når jeg visste at vi måtte hjelpe henne over til den andre siden, så ønsket vi begge at vi skulle få fortsette å være sammen, men på en annerledes måte. Jeg spurte erkeengelen Michael om Bonnie kunne få være hos meg, helst som følgesvenn eller guide og jeg fikk løfte om det, men jeg hadde virkelig vanskeligheter med å tro at det var mulig. Jeg hadde aldri før eller senere hørt om noen som har hatt sin hund som guide, men etter å ha vært borte fra oss en tid, meldte Bonnie sin gjenkomst til meg i form av min åndelige guide. I en høy dimensjon (bevissthetsnivå). Det gikk ikke lang tid før jeg også får kontakt med min første hund, dvergpuddelen Sotis (kjelenavn fordi hun var blåsort i pelsen), som også ville komme til meg, og nu er begge mine tidligere hunder mine guider. Og for noen guider! Jeg er så takknemlig og glad. De gir meg så mye glede og så mange gode råd. De har virkelig vært en stor hjelp i en vanskelig tid, foruten erkeengelen Michael da. Så se aldri på dyr som et lavere vesen. Dyr er fantastiske og fortjener virkelig vår kjærlighet og respekt.

 

Tilbake til Sverige

Etter min flytt til Arvika i 2008 har jeg ikke hatt så mange opplevelser rent fysisk. Det er nok på grunn av at det er tett med folk innpå meg hele tiden. Men det betyr ikke at jeg ikke opplever noe eller at skipene ikke besøker meg. Det er ofte usynlige besøk på nettene, der jeg ser skipets energier og bilde i liten skala i rommet. Av og til også ansikter. Og selv har jeg fått et større skip blir det fortalt, som følger meg overalt. Energiene er lilla og gull. Det er en trygghet å vite at jeg alltid har dem i nærheten, at de passer på meg.

Livet er spennende og opp gjennom årene har det vært mange hendelser som har skapt forundring og glede. Min hensikt med kortversjonen av mine opplevelser er å fjerne frykten for det som er ukjent. Ikke minst når det gjelder våre utenomjordiske venner, som prøver å veilede oss, (gjennom kornsirkler bl. a.) men som ikke kan gjøre så mye, på grunn av vår frie vilje. Og at deres eksistens ennå holdes «hemmelig» av makthavere som er blitt kontaktet. Vi mennesker må jo ikke bli for skremte!!

Lev det lys DU er!

 

 

Egna upplevelser av Anna Margareta Berg, Arvika

 

Den som väntar att jag ska berätta om skrämmande möten med utomjordiska väsen, eller hur det ser ut inuti ett skepp, den måste jag göra besviken. Mina upplevelser är av en art som innehåller mycket kärlek, därför att jag var tvungen att ”väckas” för att förstå vem jag var, och då blev det med lite ”buller och bång” i början.

Senare blev det naturligt med andra former för hälsningar, men det kommer jag tillbaka till senare. Rubriken på min berättelse skulle också kunna vara ”Till våra egna kommer vi tillbaka”.

Helt från barndomen har jag varit intresserad av ”UFO” och helt övertygad om deras existens. Jag bara ”visste”.

 

Den första upplevelsen...

....hände medan vi (min man och jag) var på sommarstället i Brunsberg några mil utanför Arvika. Vi bodde i Oslo på denna tid. (1990-tal). Jag hade läst i tidningen att man trodde att Hagforstrakten var ett centrum för UFOer och jag tänkte att det inte var långt bort. Kanske man kunde få se något här också? Tankarna kom och gick men jag räknade aldrig med att de skulle bli förverkligade.

Jag hade glömt det hela, när jag en natt plötsligt såg ljusblå och röda fält som blinkade i taket på sovrummet. Min man sov djupt. Inga ljud hördes ute. Ingenting att se på himlen. Det var en känsla av overklighet. Lite skrämmande men också pirrande som väckte nyfikenhet.

 

Hembesök i Oslo

Man brukar säga, att det är gott att man inte vet vad man ska gå igenom, när det gäller sjukdomar och annat, och om jag vetat vad jag skulle få uppleva natten den 13e augusti 1996, så vet jag inte om jag hade vågat gå och lägga mej den kvällen. Men jag visste inte. Det var en fin augustinatt men med dimma över området i Oslo där vi bodde. Ett lugnt område med terrasslägenheter på Nordstrand och med Midtåsen till höger om oss, ett bostadsområde som låg högt och med lite skog.

Jag vaknade plötsligt. Klockan var 01.30 och jag kände hjärtat slå våldsamt. Jag hörde ett ljud som jag inte kunde definiera, olikt allt annat jag hört i mitt liv. Inte helikopter, inte motorcykel, så VAD var det egentligen? Ett roterande, kraftigt ljud. Jag blev nyfiken och tänkte att jag måste se vad detta var och öppnade fönstret, men blev förvånad när det var helt tyst ute. Inte ett ljud. Ljudet var bara inom mina 4 väggar. Det kändes helt overkligt. Jag gick till sängs igen och såg då hur taket blev upplyst av olika färger i ca 50 cm breda ljusstrimmor från taklisten och upp i taket. Samtidigt hörde jag toner, toner som jag kände igen från Steven Spielbergs film ”Närkontakt av 3:e grad”. Tonsekvensen upprepades flera gånger och min reaktion var: hjälp! Jag har besök av UFO!

Liksom i Brunsberg var det bara jag som var vaken och jag hade samma tanke att ”detta gäller bara mej”, så jag väckte inte min man. Jag stod upp och gick in på badrummet för att se att allt var normalt med mej och jag var absolut klarvaken.

Det har ju gått historier om att människor blir upptagna i UFOer och utsatta för diverse experiment. Vad skulle jag tro? Jag gick tillbaka till fönstret för att se eller höra om något rörde sej utanför. Jag trodde absolut att grannarna hört något, och att de ville stå i fönstren eller vara ute, men det var fortfarande lika stilla ute. Ingen utom jag reagerade tydligen på ljudet. Kanske ingen annan kunde höra det? Men hur var det möjligt? Teknik från en annan värld?

Plötsligt såg jag en farkost, som rörde sej i samma höjd som träden på åsen mitt emot, men där går ingen väg, och denna farkost förflyttade sej i luften. Den var omgiven av ett blått ljus och med gult ljus framåt och bakåt. Alltså ingen bil, men heller inte flyg eller helikopter. På storlek med en lite större bil eller liten helikopter från mitt avstånd.

Min första reaktion var otrygghet. Var det över huvud taget någon plats där jag inte kunde nås av dessa väsen? Och vilka var de? Kunde de läsa mina tankar? Det var många frågor i mitt huvud och idag är många besvarade. I tidningen dagen efter kunde jag läsa att man sett delfiner i Oslofjorden den natten. Något som gjorde mej glad för jag anade ett sammanhang.

Att försöka vara som vanligt nästa dag var inte lätt. Jag visste att jag hade upplevt något som jag inte kunde berätta för någon, men samtidigt så bubblade jag nästan över av lust att just få dela min upplevelse med en annan människa. Jag anförtrodde mej till en väninna, som också bodde granne med oss. Hon hade nyligen lärt känna en kvinna i Sandefjord, som var ett duktigt medium, och jag fick lov att vända mej till henne för att få svar  på vad jag upplevt. Mediet kunde berätta att jag haft en stjärnskeppsupplevelse, och att den blå färgen hade med min utvecklingsnivå att göra. Hon nämnde också, att för mej ville det vara lika vanligt att se ”UFO” som för andra att se bilar.

Att mitt hjärta hade bultat så våldsamt förklarade mediet med att besökarna antagligen hade gjort något med mej. Men jag hade inte haft någon obehaglig upplevelse eller känt någon form av smärta.

Några månader efter denna händelse tog jag en kanalisering med Rita Eide (bilde) i Oslo, som bl a har skrivit böcker om prinsessan Diana. Rita bekräftade det jag tidigare fått information om. I denna kanalisering fick jag också beskedet ”till våra egna kommer vi tillbaka”.

 Jag gick på meditation hos Rita och under en av meditationerna säger Rita plötsligt: vi har besök av utomjordingar. Och jag kände en stark, stickande smärta i nacken bakom ena örat. Jag hade tidigare fått besked om att jag skulle börja meditera och läsa vissa böcker för att finna ut vem jag var. Det var en spännande resa som hade börjat för mej.

 Rita Eide

 

 

Att leva i spänning

Vad innebar beskedet ”till våra egna kommer vi tillbaka” egentligen? Ville jag få fler besök och hur ville dom gestalta sej? Min oro blev förstådd och jag fick många hälsningar på olika sätt för att dämpa min ängslan. Det kunde vara telefonsamtal där man nämnde namn och saker, som jag skrivit eller gjort, och som bara jag själv kände till. Vid dessa telefonsamtal fanns det inget nummer angivet på displayen som var vanligt annars.   Andra gånger kunde det vara djur som visade sej för mej. Djur som egentligen inte fanns hos oss.  Det var mycket humor i dessa upplevelser.  Jag kan nämna en fågel, som hade samma färger i sin fjäderdräkt, som den  blomsterdekoration jag satt och arbetade med. Orange och mörkblått. Jag upptäckte den, när jag såg ut genom fönstret mot grannens ingångsparti. Den satt på räcket, helt stilla, med stora, svarta ögon. Jag betraktade den länge och tänkte att det där är ingen fågel som hör hemma i vår natur. Den bara satt där och jag fortsatte med min dekoration till jag hörde en duns, som om en cementsäck   landade nedanför fönstret. Jag såg ut och fågeln var borta från räcket, men den satt nedanför mitt fönster! Det var den som var tung som en cementsäck. När jag sedan frågade ett medium om detta fick jag beskedet att fågeln var en hälsning, och att den var av  en annan energi än den vi har på Jorden. 

Det kunde flyga  fågelskuggor ut av den öppna spisen t ex. När jag och en väninna skulle på en julkonsert i Oslo Spektrum och gick förbi en ventilationslucka i byggnaden, var det som om någon tog tag i mitt hår och drog hårt i det. Min väninna såg ingenting. Dom är lekfulla dessa utomjordingar (ljusväsen).

 

 

Energier och humanoider...

... upplevde jag nästan varje dag i hemmet. Det kunde vara blinkande ljus bakom moln och det säger sej självt att jag ofta tittade mot himlen för att se efter olika tecken. Humanoider kunde stå lutade över mej samtidigt som jag var omgiven av orange energier.

Jag upplevde att se orange energi över halva ansiktet på en väninna, när vi satt ute i en trädgård, men som hon inte kände eller såg. Det var också ett besök av skepp fick jag bekräftat.

Jag hade ett otal upplevelser de år vi bodde i Oslo, men 1998 flyttade vi till Vikersund och vi sålde också sommarstället i Brunsberg. Grunden var att vi hade skaffat oss hund, en dalmatiner som hette Bonnie, och vi hade lovat uppfödaren, att Bonnie skulle slippa bo i Oslo och få ett hem med trädgård.

(ja vedr. navnet BOONIE- en dame i USA med det navnet har hatt (påståtte, som startet etter en missing time-hendelse) kontakter til romfolk i mange år- se link)

Jag hade önskat mej ett vitt hus, på en höjd med utsikt över vatten, och med starka färger inuti. Det blev inte helt så, men nästan. Huset hade varit vitt, men säljaren hade målat det gult innan hon sålde, och utsikten mot fjorden var inte den bästa, men det var färggrant inomhus. Och det låg högt och ganska ensamt med bara ett par grannhus och resten skog och åkrar. Här upplevde jag och min man vår första och enda gemensamma stjärnskeppsupplevelse.

Det var i  september och vi var ganska nyinflyttade, då min man en fredagkväll vid 21.30 tiden  var ute med Bonnie på tomten. Han ropar att jag måste komma ut och se på något. Det var en mörk kväll med lätt regn. Och vad ser jag/vi? Ett mindre skepp som står i luften mellan vårt hus och närmaste grannhus. Den övre delen av skeppet delvis gömt av dis och regn, men vi kan se att det har roterande ljuspunkter på undersidan. Det blir stående en god stund med bara några små sidorörelser. Jag tar det som en välkomsthälsning till vårt nya hem och det känns fantastiskt.

var vel ikke så god sikt som her....

Jag hade verkligen fått hjälp att finna det hus jag önskade och här kom bekräftelse på att det var riktigt. Så kändes det. Vi vågade inte gå närmare fram till skeppet för vi visste ju inte vad som ville ske. Då tänker jag på om vi kunde bli utsatta för energier som kunde vara för starka för oss.   Och vi hade inte packat ut någon  kamera som vi kunde ta bilder med, och vi visste ju dessutom inte om skeppet ville försvinna om vi gick in efter något. Då fanns heller inte mobiler med kamera. Vi stod nog stilla minst 15 minuter och bara tittade.

Under åren i Vikersund upplevde jag många former för hälsningar. Det kunde vara ansikten, de flesta utomjordiska, fantasidjur eller djur som liknade existerande, färger, former, mycket geometri och symboler. När jag var ute kunde jag få en ljuskägla framför mej även om himlen var helt  grå och  ingen öppning i molnen.  Jag förstod att det var en hälsning och det gjorde mej glad. En natt ringde telefonen och en kvinnlig röst sa: ”Det är telefon från en UFO”. Så kom en mansröst in och frågade ”Får jag bli din vän?”

 (minner om en ufo- kontakt i usa tidlig på 60tallet som også kom via radio-telefon)

In genom fönstret i mitt rum kom det ofta energier i olika färger och fyllde rummet. Jag gick då fram till fönstret för att se om jag kunde se något skepp, men det var mer sällan att jag såg något som kunde vara det.

 

 

Ny närkontakt

En augustinatt i år 2000 hörde jag olika toner, men djupare än vid första upplevelsen i Oslo. Denna tonsekvens upprepades också flera gånger, men jag kunde inte se något skepp. Däremot upplevde jag starka vitgula energier som kom tätt inpå mej. Det kändes obehagligt, helt säkert för att våra energier var så olika. Jag bad dem därför försvinna, men ångrade mej efteråt, och blev irriterad på mej själv, varför jag inte försökte få kontakt. Lätt att vara efterpåklok, men man blir så överraskad när ting sker. Detta besök bekräftades också av ett medium.

 

Temadag och ny information

I 2002 hade jag en temadag i vårt hus där en av föredragshållarna var en författare av böcker om utomjordiska upplevelser, Karen-Sofie Thorstensen i Oslo, se bilde under. Människor kontaktar henne och berättar vad de upplevt för att få en förklaring på sina upplevelser, och det händer att hon tar deras berättelser med i sina böcker.

En annan kvinna med speciella förmågor var också med denna dag, Inger Lisbeth Sagflaat, som tecknar själsporträtt. Hon är också klarseende. Inger Lisbeth kunde se att jag hade ett skepp över huset, mitt eget skepp, med 2 ”spökefugler” som hon kallade dem. Det var nog de som skapade många av de fantasifulla projiceringar jag upplevde. Inger Lisbeth tecknade mitt skepp och jag har det kvar som minne.

 

ring KST for å høre hvilke av hennes bøker som er tilgjengelige idag eller mld via facebook

 

Andra skeppsupplevelser

Också på dagtid har jag upplevt att se skepp, men på avstånd. Jag låg och vilade en eftermiddag på soffan i vardagsrummet med utsikt mot en ås på andra sidan Tyrifjorden. Jag var ofta trött på grund av B12- och thyroxinbrist och efter min första skeppsupplevelse sov jag ofta inte mer än 2 timmar per natt. Något som för övrigt gäller också i dag. Jag betraktade den fina utsikten men blev plötsligt klarvaken för jag såg några föremål som rörde sej i en otrolig hastighet fram och tillbaka över åsen. Det liknade en lek. Det  var kanske 5 av dem, men det var svårt att räkna på grund av snabbheten i rörelserna.

(Liv Hofoss- som nå er 'gått over' - opplevde OGSÅ masse merkelige opplevelser med ufo's -  noen mil nord for dette -  på Hadeland rundt år 2000 og noen år fremover - se link med illustrasjoner).

Denna dag var det också ett stort evenemang, backhoppning, på orten, men det var några km bort. Lite roligt att tänka på att där försökte män hoppa så långt man kunde på skidor medan andra väsen också lekte. Två helt olika dimensioner, två helt olika världar.

Medan vi bodde i Vikersund var jag med på resor i Norge som John Gursli,  brukade göra varje år, för att rensa upp i energibanor och heala platser som behövde det. På en av dessa turer var vi i närheten av Hessdalen, som är känt som Norges UFO-centrum. John hade fått kontakt med en man som bodde i Dalsbygda och som kunde guida oss till ett lämpligt ställe för att kunna uppleva skepp. Denne man såg skepp nästan dagligen. Vi fick vår upplevelse: ljuspunkter och blått ljus från ett stort skepp.

 

Inte bara en hund

Jag nämnde tidigare att vi hade hund, dalmatinern Bonnie. Det var viktigt för mej att veta att hon hade det bra och eftersom jag kände en mycket duktig norsk djurtolk var det naturligt, att vi hade flera tolkningar av Bonnie med henne.  Detta var det andra samtalet de två hade och vi satt i solen ute på altanen. Tolken, Synnöve Bakke, satt vid bordet och skrev ned det hon fick förmedlat telepatiskt från Bonnie. Bonnie satt på en bänk och jag på en stol så jag kunde se henne och hur hon reagerade. Plötsligt kom det ned en stark ljusstråle över oss och jag kommenterade att nu får vi en hälsning från våra utomjordiska vänner. Bonnie förmedlade till tolken, som förmedlade vidare till mej: ”Du förstår, jag är också en del av allt detta, kära matte”. Och när jag ser på Bonnie så strålar hon som en kärleksfull sol, ögonen, ja hela hon strålar av ljus. En helt fantastisk upplevelse.

bilde av bl a Tore Alfstad som holdt 'et romsk foredrag' på alternativ-festivalen 2007 i Hurdal - og Synnøve Bakke som teksten omtaler her er bak/i midten. Noen lydforedrags-opptak fra bl a noen av alt-festivalene  kan høres ved å klikke på bildet

 

Idag lever inte Bonnie längre, men vi hade en mycket när relation, och när jag visste att vi måste hjälpa henne över på den andra sidan, så önskade vi bägge att vi skulle få fortsätta att vara tillsammans,  men på ett annorlunda sätt. Jag frågade ärkeängeln Michael om Bonnie kunde få vara hos mej, helst som följeslagare eller guide och jag fick löfte om det, men jag hade svårt att verkligen tro att det ville kunna ske. Jag hade aldrig tidigare eller senare hört om någon som har sin hund som guide, men efter att ha varit borta från oss en tid anmälde Bonnie sin återkomst till mej i form av min andliga guide. I en hög dimension (medvetandenivå). Det går inte lång tid förrän jag får kontakt med min första hund, dvärgpudeln Sotis (smeknamn för hon var blåsvart i pälsen) som också ville komma till mej, och nu är båda mina tidigare hundar mina guider. Och vilka guider! Jag är så tacksam och glad. De ger mej så mycket glädje och så många goda råd. De har verkligen varit en stor hjälp i en svår tid, förutom ärkeängeln Michael förstås. Så se aldrig på ett djur som ett lägre väsen. Djur är fantastiska och dom förtjänar verkligen vår kärlek och respekt.

 

Tillbaka till Sverige

Efter att 2008 ha flyttat till Arvika har jag inte haft så många upplevelser rent fysiskt. Mycket beror nog det på att det är folk tätt inpå hela tiden. Men det  betyder inte att jag inte upplever något eller att skeppen inte besöker mej. Det är ofta osynliga besök på nätterna då jag ser skeppets energier och bild i liten skala i rummet. Ibland också ansikten. Och jag själv har fått ett större skepp blir det sagt, som följer mej överallt. Energierna är lila och guld. Det är en trygghet att veta, att jag alltid har dem i närheten, att de passar på mej.

Livet är spännande och upp genom åren har det varit många händelser som skapat förundran och glädje. Min avsikt med kortversionen av mina upplevelser är att minska fruktan för det som är okänt. Speciellt när det gäller våra utomjordiska vänner, som försöker vägleda oss, (genom korncirklar bl a), men inte kan göra så mycket på grund av vår fria vilja. Och att deras existens fortfarande hemlighålls av makthavare som blivit kontaktade. Vi människor får ju inte bli för skrämda!!

Lev det ljus DU är!

 

mer: http://galactic.no/rune/ufmoter.html | enda mer |

 THE PLEIADIAN MISSION + audio